TokyoTrip

http://kyototrip.blogg.se

Snubblade in här och blev nostalgisk. Läste igenom gamla inlägg och tittade igenom lite bilder. Svårt att inte längta tillbaka då.

Ser till min stora förvåning att det fortfarande är lite folk som besöker varje dag. Blir lite nyfiken på hur folk hittar hit.

Vem vet, kanske rent av blir en uppföljare... fast inte i Tokyo.




Stay tuned

The End…?

 

Nu är det faktiskt jag som regisserar det här så självklart tänker jag inte lämna Tokyo utan samtliga avsked och det saknades faktiskt en under i stort sett hela avskedsfesten.

 

Den absolut sista kvällen; Disney Sea.

 

Den märkligaste personen under hela året. Lite trist att åka hem. Men i det stora hela en perfekt nivå.

 

Sista timmarna var hur som helst guld. Om vi inte setts den här sista gången hade det varit så mycket konstigare och på något sätt jobbigare att åka hem. Nu är detta kapitel färdigskrivet.

 

TokyoTrip är med det här inlägget avslutat. Jag vill tacka alla som läst. Det har varit kul att skriva, även om motivationen och de stadiga uppdateringarna slutade någon gång kring nyår. Känns nästan lite tråkigt att det är över nu då bloggen faktiskt hållt igång i ett år. Men nu bär det av mot nya mål, men någon ny blogg blir det inte.

 

 

終了

The End

 

 

 

 

Onödig Info:

Tokyotrip blev 72 inlägg, 1,38 inlägg/veckan

Tokyotrip blev 262 sidor,  33380 ord, 188126 tecken lång. (Räknat med Word)

 

Tokyotrip besöktes som mest av 98 individuella besökare på en dag och 3 som lägsta

Tokyotrip fick 174 kommentarer (huvudräkning!)

 

Ett års resande resulterade i dessa platser besöktes. (Kina var en tidigare resa)

Tokyotrip kommer ligga kvar på nätet tills blogg.se får för sig att radera den.

 

Tills dess säger jag bara: 昇龍拳！

Så var det dags..

47 närvarande. En frånvarande, som med sitt cirka 30 minuter långa deltagande, kändes saknad.
Hårt. Men så var det.

Förberedelser:
Inköp av skjorta och kavaj.
Klippning samt inskaffandet av ny parfym.
Ett massivt mailande för att i bästa möjliga mån hålla koll på antalet människor som skulle delta.
Sökandet efter ett ställe som kunde ta ett stort antal människor till ett rimligt pris på en lördag. Sökområdet begränsat helt till Shibuya efter att ha strukit Ikebukoro och Roppongi från listan. Med en all you can drink på 3 timmar. Alla 2 timmars ställen ströks direkt.

Låter enkelt? Med superkordinerat samarbete var det en riktig barnlek.
Dessutom laddade jag upp med bra mat samt sömn varje dag efter Fuji. Dagarna sedan hemkomsten från Fuji bara flög förbi och till slut så var vi där. Dagen för det stora avskedet. Som började hemma hos Tobbe där jag bott sedan jag kom hem från Okegawa.


Jag hade utfärdat en klar varning där jag skrev att det var strikt förbjudet att vara försenad idag. 19:30 vid Shibuya, Hachiko mae. Självklart var Tobbe, Yurie och jag 10 minuter sena helt utan anledning.

Men den synen som mötte mig när jag anlände vid Hachiko. Den folkmassan. Alla skrik. I stort sett alla var där. Det kändes så stort. Klasskompisar, Alla från mitt Tawaramachi, Lärare, Vänner, Bekanta, you name it. Alla, hela mitt Japan.

Kände mig som en Shougun som ledde mitt fälttåg mot det avslutande slaget. Över korsningen, förbi Shibuya 109, vänstersväng vid Donqichote, vänster igen upp mot klubbarna. Fram till porten, där jag stod och hälsade alla välkomna. Där alla en efter en droppade in.


Jag bokade för 40, då jag inte vågade boka för för många eftersom man får betala för så många man bokar för. Medan om man överstiger antalet människor så är det enda som händer att man får det lite trängre. Hela stället var dessutom abonnerat för enbart oss.

Glider ner sist av alla. Sätter mig bredvid Tobbe som sitter på min vänstra sida. Högersidan är tom. Spanar ut över rummet. Stället är inrett med känslan av ett stort vardagsrum och ger en hemmafestkänsla. Hela stället är fullt, de får ställa fram provisoriska bord för att sätta de sista gästerna.

Ställer mig upp, och utbringar en invigande skål. Alla verkar på bra humör och min stress lägger sig lite.

Sitter bara kvar i nästan en kvart, sedan ger jag mig ut på ett varv runt hela rummet för att försäkra mig om att jag hinner prata med samtliga gäster. Sen försvinner bara tiden. Några försenade glider in.


Me, Tobbe Yurie Chieko


Bo Ram, Jiwon, Kai, Christoffer, Shiori, Asako

Anna, John, Jag, Kana, Midori, Miran


Fredrik, Bird, Nakashima, Jag, Kobayashi

Kai, Jag, Chieko, Chiekos polare


Sebbe, Suzuko, Yuki, Jag, Momo, Fredrik


Sebbe, Bo ram, Christoffer, Gahee, Nicko

Det är så mycket folk att jag inte vet vem jag ska prata med. Men allt flyter på bra. Och helt plötsligt är sista beställningen där. Jag känner att jag måste säga något. Jag hade faktiskt tänkt igenom det rätt väl innan vad som vore bra och säga framför alla som sista skål men jag tappade bort mig helt. Och det blev mer eller mindre bara ett thank you och en jätte skål.



Diggar ändå den super kaxiga nicken på slutet, som jag inte minns varför eller vem den var till. Så var det hela över. Jag ville till Muse eller Ageha, men det föll på att det skulle vara för svårt att samordna så att tillräckligt många följde med. Så det blev ett säkert kort, det klassiska Camelot. Där vi dessutom hade biljetter så att runt 25 pers kunde komma in för halva priset. Så cirka hälften stack hem, hälften gick vidare. Några droppa in.

Här börjar det bli lite rörigt i min minnesbild, skulle ha svårt att hålla reda på alla även om jag var helt nykter.
Nu är Camelot faktiskt inte världens bästa klubb, men med världens bästa sällskap går det inte fel. Trots att det var mer packat på dansgolven än det var på Izakayan.

Sen är klubb alltid klubb. Det hände inget utöver det supervanliga. Party stormen Atsumi o company dundrar in och man vet att det är dags för Power drinking till slutet. Fast jag inte alls egentligen behöver det. Men vad har man för val egentligen. Det är sjukt kul hur som helst.


Jag, Sebbe, Atsumi, Momo





Och så rullar det på. Länge. Glider jag till övervåningen hittar jag folk jag känner, glider jag ner hittar jag folk jag känner. Efter att ha dansat och druckit till säkert minst fem på morgonen kommer tårarna. Vi har alla ockuperat ett bord på andra våningen. Sitter med armarna på bordet och täcker ansiktet, så de flesta tror att jag bara vilar eller är allmänt trött efter kvällen. Men fan var det var tårar. De som till slut märker något gör massiva ansträngningar att peppa upp mig men det är över.

Säger hej då till alla jag ser och glider ut. Sätter mig på närmaste trappa och låtsas fiffla med mobilen fast jag egentligen inte skriver något. Jag har lust att skriva något, men jag är full, och jag vet att det är onödigt. Skit alltså. Men fan vilken lust jag har att maila iväg något riktigt blodigt här. Min I-pod är till och med urladdad. Efter ett tag dyker Iris och lite mer folk upp. Vi drar till Skiya, käkar skakigt en ostgyudon. Grinar fortfarande, och får svära av mig på svenska om situationen. Vilket till slut leder till att jag sansar mig tillräckligt igen.

Jag fick mitt ståtliga avsked till alla utom en. Stunden i sig gjorde att det blev så otroligt känslosamt. Sprit, separation. Ja ni vet.

För om man ser till helheten, så hade jag ett brutalt massivt avsked. Från fler människor än jag ens kunde tänka mig. Även om jag skämtade om att jag ville ha minst 50 pers på mitt avsked förut så var det kvalitet över kvantitet. Jag är otroligt tacksam till alla som kom, samt till alla jag mött under det här året som hjälpt till att göra Tokyo till den absolut mest minnesvärda stunden i mitt liv.  Det har varit så massivt bara, och jag kommer ta med mig så mycket här ifrån. Erfarenheter, sätt att se på saker och ting.

Jag kommer sakna det hela något otroligt samtidigt som jag vet att världens absolut bästa gäng väntar på mig där hemma! Jag ser verkligen fram emot att träffa er igen!!!!









...














........















The End?

Vad är en värdig avslutning? Hur ser man bäst tillbaka på ett helt år fullt av upplevelser? Hur knyter man ihop säcken. Jag ställde mig dessa frågor redan för över 3 månader sedan.

Varför inte bege sig till toppen av hela Japan, toppen av Mt Fuji. Enbart i sällskap med mina två närmaste vänner jag fått i Japan och utbringa en skål, en skål för hela året. För alla minnen.

Vägen upp i sig till toppen är närmast spirituell. En 7-8 timmar lång promenad där mer eller mindre hela det gångna året spelades upp för mig. Men låt mig först berätta om vägen upp innan jag ger mig in på det.

Vi bestämde oss för att klättra på natten, sova de timmarna som blev över i någon av hyddorna precis innan toppen för att sedan se soluppgången.  Precis som jag och Danis gjorde 2006. Jag minns det så hårt för att jag grät den sista biten då det var så jobbigt. 3 steg framåt, 2 steg bakåt på den grusiga vägen upp. Så jag såg fram emot att se om det blivit någon markant skillnad utan ciggaretterna.


Så iväg bar det. Försök inte ens gå upp utan en lampa. Det blir mörkt snabb. Och med snabbt menar jag på ungefär 10 minuter.




Det är inte bara det att det blir mörkt snabbt, det blir kallt snabbt också. Riktigt kallt, i varje fall om man ser till vad vi hade för kläder med oss.

Jag måste säga att det gick oväntat bra att ta sig upp. Med bra med mat i magen, och relativt god sömn kändes det som att vi flög upp för berget. Så fort konversation byts mot tystnad fortsätter jag min lilla nostalgiska mind tripp.

1 timme från toppen tog vi 2 timmar break. Utan att hinna få någon vidare sömn fortsatte vår pilgrimsfärd mot toppen.

Väl uppe, fortfarande mörkt. Man ser städer som lyser upp som små galaxer i horisonten. Vi sätter oss och väntar. Dock, på ett ögonblick blåser ett moln in över toppen precis när solen ska gå upp, vilket leder till att det blir tjockare dimma än man någonsin ser på marken, samt vad som kändes som 10 grader kallare. Dessutom blåser det något otroligt, vilket får det att kännas som att man behöver koncentrera sig och stå helt still för att inte dö.


Den absoluta toppen 3776 meter.


Den här bilden förklarar rätt bra hur kallt det var.

Så vi tvingades att planera om. Det fanns ingen mening med att skåla i den här kylan, blåsten. Efter som vi visste att det mest troliga var att det här molnet bara låg precis kring toppen och resten av berget skulle ha fri utsikt bestämde vi oss för att börja promenera ner igen.


Och visst var det så, bara cirka 200 meter längre ner lättade det hela upp och man får känslan av att man befinner sig i himlen.



The Toast for the past year:




Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Men en skål för hela jävla året. En skål för alla minnen och för två nya vänner. Finns nog ingen bättre plats jag kan tänka mig att göra det på än sittandes ovanför molnen. Det stora avskedet kommer på Lördag dock. Men det blir inte riktigt samma sak när man är cirka 40 personer. Kommer sakna er grabbar! Den här var verkligen för er!


Men varför hällde vi ut hälften? Det var faktiskt inget vi planerat men vi kom in på den här historien på grund av omständigheterna.
http://en.wikipedia.org/wiki/The_Tale_of_the_Bamboo_Cutter
Nej jag tror inte att någon läser det där men det var därför varjefall.


Den här bilden beskriver det hela bäst. En hel resas flashback. Jag blir sentimental vad jag än gör de här dagarna. Och nu på lördag blir det till att ta det stora farvälet.

Det blir 2 inlägg till på bloggen. Bara 2, men jag kan lova er att det inte är vilka inlägg som helst. Det är riktigt tunga inlägg. Bloggen som faktiskt blev förvånansvärt populär när jag uppdaterade den kontinuerligt, bloggen som blev mycket mycket längre än jag trott. Bloggen som höll till slutet!

Och detta är slutet på mitt Fuji inlägg.

Har spenderat 4 dagar hos Aki i hans minst sagt militära och språkfascistiska värld. Den stökiga lägenheten där jag bodde de 2 första veckorna i Japan. Belagd ute i Okegawa där det inte finns någonting alls att göra. Inga distraktioner, jag skulle nästan kunna satsa pengar på att medelåldern i den här hålan är 60 plus. Med andra ord en perfekt plats för att koncentrera sig och plöja igenom ett års studier.


Vocabulary: Check


Grammar: Check


Listening Comprehension: Check


Kanji: Check


Reading Comprehension: Check


Everything: Check

Kommer det hålla? Vem vet? Inte vet jag! Men jag har klarat alla gamla tentor jag skrivit. Dock har upplägget ändrats i år. Nya typer av problem har lagts till och angående svårighetsgraden har de kommit med uttalandet: "Mer eller mindre samma nivå som tidigare års level 2, med lite ökning i svårighetsgrad." Detta "lite" är dock en helt odefinierbar faktor för mig så det är lika bra att inte spekulera i det. Resultatet dröjer dessutom 2 månader drygt. Men jag återkommer med en kommentar efter att slaget är över!

Rubriken behöver inte tas så allvarligt. Men visst kom det lägligt. Kanske nästan lika grymt lägligt som Röd kunde sudda ut Tillbaka till samtiden och allt.

Jag är i Seoul, Korea nu. Jag kommer inte skriva om Korea heller då detta är en Japanblogg. Men jag lägger upp några bilder när jag kommer tillbaka till Tokyo.

Det är dags att gå in i något sorts avslutande läge nu.
Face it, det är över. Men även om det är över så är det mycket som kommer hända de sista dagarna.

Från och med nu kommer alla kvarvarande inlägg vara dedikerade kring avslut.

Och vissa avsked kommer nog vara värre än andra.


Jag tänkte aldrig längre än ett ögonblick i sänder
och just nu
vill jag se min framtid, jag vill se allt som ska komma
genom dimmorna här

Kan jag inte ens se min nervösa tunna hand som söker din

Du ger mig inga löften
och du ställer inga krav
för att du vet exakt
vad jag klarar av

Du ser mig som en jämlik
jag beter mig som ett barn
En ängels tålamod
En djävulsk envishet

Du tänkte alltid längre än det ögonblick när det händer
och just nu
kan vi se vår framtiden ett högteknologiskt konstverk
genom dimmorna här

Din varma slitna hand den sluts försiktigt omkring min
och tar mig med

Du ska lämna mig här ensam
Du ska lämna mig igen
Du måste lita på mig nu

Det är inte bara rädslan
som har bundit mig vid dig
Du måste lita på mig

Tänk på att du lärt mig allt var stolt över ditt verk
och spela en sång för oss
för gamla tiders skull

Lovade Fredrik för länge länge sedan att gå på cosplay! Har lyckats slingra mig in i det allra sista! Nu stod jag inför sista chansen någonsin. Jag hade inte heller någon aning om vem jag skulle cosplaya som, eller om jag ens skulle klä ut mig. Fast när jag såg Mario kepsen i Akihabara var det över.

Syntetmaterial, dåligt tryckt M, 2500yen (!) Svor för mig själv i kön, kände hur expediten garvade inombords åt mig när jag slängde upp pengarna. Men det var inget som stoppade mig. Vidare ett par blåa hängslen och en helt röd tröja. Hanskar och mustasch hoppades över!

En totalt olicensierad av Nintendo Mario drog utan förkrök, runt midnatt till Ootsuka och mötte upp Naruto. Kändes riktigt udda, samt smått pinsamt. Nästan snudd på jobbigt. Detta släppte dock snabbt. Första chocken: I stort sett alla är utklädda! En hel klubb. Chock 2: Vilket otroligt röj det var, vilken stämning.


Bemötandet var kungligt. Bara konstatera att alla älskar Mario. Tyvärr så fick jag skämmas gång på gång då jag inte kände igen någon i stort sett. Klubben uppdelad i två delar, en lounge/bar, samt ett dansgolv.




Det var mer röj på dansgolvet här än på Ageha! Efter ett tag tog jag min roll som Mario på fullt allvar och gick igenom alla möjliga Mario skämt och poser jag kunde komma på på plats. 

Det var ett konstant pendlande mellan loungen och dansgolvet då uttrycket jag dansar aldrig nykter nådde en ny dimension den här kvällen. I loungen: drinkar, mingel, fotograferande. Dangolvet: Röj. Jag tänker inte ge mig in på att förklara med ord hur man dansar till sådan här musik. Det var DJs som pumpade animelåtar, tvspelslåtar, live framträdanden. Jag låter den här filmen förklara. Känn hur stämningen succesivt stegras!

Fast jag varit på Ravefester, stora Festivaler, massiva klubbar, så måste jag säga att den här dansstilen är något unik.

Som absoluta sista låt kom Evangelion låten (som till och med jag kan nu efter ett år i Japan) men till min stora förvåning röjer ingen nu. Det är snarare någon sorts religiös/sektliknande stämning och alla bara står och lyssnar. Skumt det här alltså, men nu kan jag bocka av cosplay från min checklist!


Ps:
Slänger in Evangelion låten också eftersom face it, Evangelion är religion, samt världes största mindfuck:

De traditionella städernas stad, Kyoto. En helt klart värdig avslutning på hela rundturen.

Dag 6

Vad hände dag 6 egentligen. Tåget till Kyoto från Osaka runt 12 efter att sovit så länge det bara gått. Väl framme, check in, den vanliga rutinen. En lugnt dag, gled runt i och spanade in några tempel, men höjdpunkten för dagen blev Pontocho, Geishadistriktet. Nu hade jag läst på nätet och hört i receptionen att det inte är helt vanligt att man faktiskt får syn på några riktiga geishor. Nu om det är korrekt eller inte vet jag faktiskt inte riktigt får jag tror att på den lilla tiden vi var där faktiskt såg 5-6 stycken. Det roliga är att det som känns som huvudgatan i Pontocho faktiskt är full med turister som står och väntar ivrigt med sina kameror så så vanligt kanske det inte är ändå.


Dag 7

Ännu en ändlös promenerar dag. Börjar ni se ett mönster nu?

Heian Shirine, stort, pampigt. Speciellt imponerande är den japanska trädgården runt om.





Kinkakuji - Silver templet




Ginkakuji - Guld templet! Byggt för en viss Yoshimitsu på 1300 talet. Rörde en Hello Kitty lucky charm i en turistaffär här och hittade 500 yen på marken 2 minuter senare. Och inte nog med det, så hittade jag 50 USD på marken 2 min efter det. Blev nästan lite vidskeplig mot hello kitty.




Dessa tre tog ungefär en dag att ta sig igenom i riktigt lugn takt med mycket promenad istället för buss. Sen var det bara käka och slagga.

Dag 8

Sista dagen, ett besök på Manga museet. Trodde det skulle visa lite om manga/animes historia och dylikt men det var mest ett stort bibliotek.


Kyoto Imperial Palace. Inte alltför kul, men fick en skön tupplur i parken!

Sen hämtade vi våra väskor, tog en promenad längs floden tillbaka till Kyoto stationen där vi tog en välförtjänt öl.


Otsukaresamadesu!


Den 8 Dagar långa rundtrippen gick på cirka 80000 yen. Vilket med den veckans växelkurs var cirka 7120 kronor.
Då kan man lägga till att om det varit en månad tidigare hade samma 80000 yen varit 6000 kronor. Detta är inkluderat alla rum, bussresor, måltider, inträden osv. Då levde vi faktiskt inte alltför luffarliknande heller.

Jag kan bara säga att jag kände mig otroligt grym som lyckats fixat och planerat den här resan så perfekt.
För det var precis vad den var, perfekt!

Dag 5 - Chased by Deers

Med en baksmälla bortom den här världen var det dags att ta sig till Nara! Detta inlägg får avspegla lite hur jag mådde den dagen. Jag sa inte så mycket, mådde skit, men då vi bara skulle vara här en dag var det all resterande kraft som gick att samla ihop som användes. Denna kraft räckte dessutom fint för att inte behöva känna att jag förstört min upplevelse, eller intryck av Nara.

Någon timme från Osaka med tåg. Nara, en jätte park mest känd för sina 1000 tals vilda hjortar som härjar runt fritt. Sen är det givetvis mest känt för massa tempel, men jag tycker helt klart att hjortarna är det coolaste.

Det tar tid att ta sig igenom hela den här parken, och åker man till Nara är det rätt sannolikt att man vill se staden också när man är där. Trots den ultimata baksmällan hann vi göra allt vi planerat utan att känna oss allt för stressade. Vi letade upp en informations disk vid stationen då vi behövde en karta. Efter en 5 minuters utläggning, som jag redan hört 4 gånger, då tjejen i kassan sa exakt samma sak till alla utlänningar som kom för att be om en karta kan jag faktiskt citera:

 

"Welcome in Nara, do you like walking?" Ja/Nej. Alla i kön före svarade ja, så jag vet inte vad hon kan tänkas säga om man inte gör det. Fortsatt med

 

"There are many many many deer here! Waiting for you! Over 1000! Here is old town, here is shopping, do you like sake?" Ja/Nej

 

"Here is old brewery!"

 

Detta upprepades identiskt till alla före i kön. Det roliga är att så fort någon stack in en fråga emellan, eller inte svarade Yes eller No på hennes 2 frågor log hon bara och repeterade meningen.

 

Så iväg bar det, eftersom vi tycker om att gå! Tur var väl det, annars hade väl hon bett oss åka hem. Vart håller alla dessa hjortar hus egentligen. Jag som till och med köpt hjortgodis! Efter en stund infaller en känsla av att jag är förföljd...

 

Vilket jag mycket riktigt är. 2 stycken, häftigt!


Som snabbt blir till 6 stycken....


Tills jag blir fullkomligt omringad


Men lyckas till slut slå iväg dem

,
Samtidigt som jag lyckas ta mig loss och fly iväg känner jag hur huvudet dunkar som om någon slår mig en hammare varje steg jag tar.

Men de slutade inte jaga mig så enkelt, det var först när de fick syn på nästa offer som köpt en snack åt dem jag blev ointressant.

Så länge man inte har några hjortsnacks på sig så är de bara helt lugna, men de är verkligen överallt i hela parken.

Lunkade slött runt medan baksmällan långsamt blev lindrigare och lindrigare.




Till slut bar det upp till toppen, spanade in utsikten ett kort tag för att senare återvända med tåget till Osaka för att sova ut en natt, Sen skulle det vidare till nästa stad, den stora avslutningen, Kyoto!


To be continued..

Även om insidan inte var alltför underhållande så får man i varje fall en bra vy över staden från toppen. Men man börjar bli mer eller mindre immun mot sådana här vyer efter allt resande.

Det var i stort sett allt vi gjorde den här dagen. Snabb mat för hela slanten dessutom. Tog en promenad i elektronik distriktet senare för att låg alldeles i närheten av Akihabara. Ruskigt sugen på att spela Super Mario galaxy 2 har jag blivit också.

Dag 4 - Universal Studio Park, The Strong off mile!

Universal Studio park. Skippar världsarv, kulturella saker och sådant den här dagen.


Finns väl inte så mycket man kan säga om ett nöjesfält egentligen. Inte lika snyggt och detaljrikt inrett som jag trott. Men vad spelade det för roll när varje attraktion var superb.

Spindelmannen, bergodalliknande åktur med 3Dglasögon där man konstant blir jagad av massa kända skurkar. I slutet faller man dessutom stuprakt ner från en skyskrapa, för att till slut bli räddad av ett spindelnät i sista sekunden. Så grymma effekter att jag faktiskt var tvungen att hålla emot med händerna för att det kändes som att man verkligen skulle krasha.

Terminator, Sittande i en massiv biosalong, med skärmar runt hela rummet. Live skådespel varvas med 3d film! Japanska Arnold är bara för grym. Som att sitta mitt i en actionfilm.

Jaws, En lugn båttur som tar en vändning då hajen börjar attackera. Båten styrs av en anställd som kör värsta showen, både skjuter och skriker med full entusiasm. Massa riktig och massa annat.

Samt en hel del till men det blir det inget skriveri om. Kötiden var cirka 30 minuter till alla attraktioner.

Kvällen skulle bli lugn, planen var att åka vidare till Nara dagen efter.


Efter en middag och någon öl får vi för oss att vi ska vandra hem. Något som borde ta kanske 45 min - 1 timme.
Eftersom jag knappt druckit och vi promenerar igenom ett ganska livligt distrikt så köper vi varsin Strong Off i en 7/11 på vägen.

Vad är en Strong Off? Det har blivit lite av ett legendariskt uttryck här senaste tiden. Första gången jag stötte på en Strong Off var när Gabbe skulle köpa öl till alla men kom tillbaka med massa Strong off istället när vi skulle till Atom. Strong Off marknadsförs dessutom hårt i Tokyo med denna reklam:


tyvärr är det inte helt rätt bild, hittar inte på nätet och de har slutat med reklamen i tunnelbanan.

Kan man verkligen bli så där lycklig av en öl? Jag menar kolla på honom! Och varför heter den Strong off? Fan vad vi disskuterat det. Men det var först den här kvällen jag verkligen fick meningen förklarad för mig.

10 minuter senare, vafan e biran redan slut? Hur är det möjligt? Aja, kör en till. Alkohol är tillgängligt 24/7 överallt i Japan. Där det inte finns butiker finns det alltid selectamaskiner som säljer öl, vin, sake.

10 minuter senare, vafan e biran redan slut? Hur är det möjligt? Aja, kör en till. Borde ju ändå vara hemma snart. Den här ölen är ju trots allt 7%, hur fan kan den smaka som vatten. Handen på hjärtat smakar den inte som vatten, inte heller som öl, även fast det helt klart är en öl. Borde skiten inte heta Strong On istället? Typ syfta på full fart eller något i den stilen. Skitsnacket om allt möjligt flödar.

10 minuter senare, vafan e biran redan slut? Hur är det möjligt? Aja, kör en till. Borde ju ändå vara hemma snart. Eller vänta nu, vart fan är vi? Aja det kan ju inte vara så illa, det borde vara hittåt. Om Strong off reklamen är fascinerande så kan ni ju tänka er hur de marknadsför cigaretter i det här landet. (Nej jag har fortfarande inte tagit ett enda bloss) Mitt första möte med Winstonmannen:


Vem fan röker så där? Seriöst jag kräver en förklarning från marknadsförarna.
Jag menar ok så kul tycker ni kanske inte det var, men man ser den här rökande muskelknutten överallt just nu. Och efter några strong off är det faktiskt fantastiskt kul att sån här reklam faktiskt sätts upp. Men det roliga slutar faktiskt inte här! Vad tror ni att den här killen har på sig för byxor? Jag menar med den där överkroppen och allt.
Jo jag kan faktiskt avslöja det:


WTF?! O,o;;;;;;

Det är absolut fantastisk cigarett och öl reklam Japan style! Så kul att det blir en till Strong off! Även denna försvinner spårlöst. Konstaterar att vi är helt vilse, men skiter i.

Glider vidare lite, och kommer fram till att det e lika bra att fråga om vägen i nästa convinient store. Väl framme i kassan. "Ursäkta vi skulle vilja ta oss till..." Umm.. Ehh... hmmmm.... vad fan hette stationen igen. Fuck jag har ingen aning. Och jag är totalt chockad över att jag hur mycket jag än försöker så kan jag inte komma på vart fan det var vi bodde. Mitt resesällskap är inte heller till någon vidare hjälp.

Strong off effekten, den sätter helt enkelt hela kroppen på off utom de nödvändiga reflexerna, som andning och puls. Känner bara hur jag fan inte pallar. Men armarna funkar fortfarande så jag kan kröka ur min nya burk. Hittar en bänk och känner att jag lika gärna kan sova här, spelar ingen roll. Då det slår mig som en blixt, Shin Ima Ya! Yes! där bor vi.

Stanna en taxi, fick en vägbeskrivning, gick vilse igen, stanna en till taxi, och hittade till slut hem! 3-4 på natten någon gång.

Vi skulle upp 7 dagen efter, vi skulle till Nara, en av de platser jag absolut sett mest fram emot att besöka. Vafan skulle jag kröka så mycket för ikväll? Det spelar ingen roll, jag är strong offad, och kan inte tänka på saken för tillfället så jag somnar bara.

To be Continued...

28 Maj kl 21 startade fälttåget genom västra Japan. Två tappra upptäcktsresenärer på färd med Hiroshima som första mål.

Jag undrar lite var april och halva maj tagit vägen egentligen, det känns som att tiden försvinner snabbare och snabbare. Jag tänkte skriva ett samlingsinlägg likt det jag skrev runt nyår istället för att gå specifikt in på alla händelser.

Detta blir en ny kategori på bloggen om kämpet och förberedelserna för att klara denna tenta. Jag kommer släppa lite mer och mer på det vi gör i skolan för att sikta in mig på det här.