TokyoTrip

The End…?

 

Nu är det faktiskt jag som regisserar det här så självklart tänker jag inte lämna Tokyo utan samtliga avsked och det saknades faktiskt en under i stort sett hela avskedsfesten.

 

Den absolut sista kvällen; Disney Sea.

 

Den märkligaste personen under hela året. Lite trist att åka hem. Men i det stora hela en perfekt nivå.

 

Sista timmarna var hur som helst guld. Om vi inte setts den här sista gången hade det varit så mycket konstigare och på något sätt jobbigare att åka hem. Nu är detta kapitel färdigskrivet.

 

TokyoTrip är med det här inlägget avslutat. Jag vill tacka alla som läst. Det har varit kul att skriva, även om motivationen och de stadiga uppdateringarna slutade någon gång kring nyår. Känns nästan lite tråkigt att det är över nu då bloggen faktiskt hållt igång i ett år. Men nu bär det av mot nya mål, men någon ny blogg blir det inte.

 

 

終了

The End

 

 

 

 

Onödig Info:

Tokyotrip blev 72 inlägg, 1,38 inlägg/veckan

Tokyotrip blev 262 sidor,  33380 ord, 188126 tecken lång. (Räknat med Word)

 

Tokyotrip besöktes som mest av 98 individuella besökare på en dag och 3 som lägsta

Tokyotrip fick 174 kommentarer (huvudräkning!)

 

Ett års resande resulterade i dessa platser besöktes. (Kina var en tidigare resa)

Tokyotrip kommer ligga kvar på nätet tills blogg.se får för sig att radera den.

 

Tills dess säger jag bara: 昇龍拳！

Så var det dags..

47 närvarande. En frånvarande, som med sitt cirka 30 minuter långa deltagande, kändes saknad.
Hårt. Men så var det.

Förberedelser:
Inköp av skjorta och kavaj.
Klippning samt inskaffandet av ny parfym.
Ett massivt mailande för att i bästa möjliga mån hålla koll på antalet människor som skulle delta.
Sökandet efter ett ställe som kunde ta ett stort antal människor till ett rimligt pris på en lördag. Sökområdet begränsat helt till Shibuya efter att ha strukit Ikebukoro och Roppongi från listan. Med en all you can drink på 3 timmar. Alla 2 timmars ställen ströks direkt.

Låter enkelt? Med superkordinerat samarbete var det en riktig barnlek.
Dessutom laddade jag upp med bra mat samt sömn varje dag efter Fuji. Dagarna sedan hemkomsten från Fuji bara flög förbi och till slut så var vi där. Dagen för det stora avskedet. Som började hemma hos Tobbe där jag bott sedan jag kom hem från Okegawa.


Jag hade utfärdat en klar varning där jag skrev att det var strikt förbjudet att vara försenad idag. 19:30 vid Shibuya, Hachiko mae. Självklart var Tobbe, Yurie och jag 10 minuter sena helt utan anledning.

Men den synen som mötte mig när jag anlände vid Hachiko. Den folkmassan. Alla skrik. I stort sett alla var där. Det kändes så stort. Klasskompisar, Alla från mitt Tawaramachi, Lärare, Vänner, Bekanta, you name it. Alla, hela mitt Japan.

Kände mig som en Shougun som ledde mitt fälttåg mot det avslutande slaget. Över korsningen, förbi Shibuya 109, vänstersväng vid Donqichote, vänster igen upp mot klubbarna. Fram till porten, där jag stod och hälsade alla välkomna. Där alla en efter en droppade in.


Jag bokade för 40, då jag inte vågade boka för för många eftersom man får betala för så många man bokar för. Medan om man överstiger antalet människor så är det enda som händer att man får det lite trängre. Hela stället var dessutom abonnerat för enbart oss.

Glider ner sist av alla. Sätter mig bredvid Tobbe som sitter på min vänstra sida. Högersidan är tom. Spanar ut över rummet. Stället är inrett med känslan av ett stort vardagsrum och ger en hemmafestkänsla. Hela stället är fullt, de får ställa fram provisoriska bord för att sätta de sista gästerna.

Ställer mig upp, och utbringar en invigande skål. Alla verkar på bra humör och min stress lägger sig lite.

Sitter bara kvar i nästan en kvart, sedan ger jag mig ut på ett varv runt hela rummet för att försäkra mig om att jag hinner prata med samtliga gäster. Sen försvinner bara tiden. Några försenade glider in.


Me, Tobbe Yurie Chieko


Bo Ram, Jiwon, Kai, Christoffer, Shiori, Asako

Anna, John, Jag, Kana, Midori, Miran


Fredrik, Bird, Nakashima, Jag, Kobayashi

Kai, Jag, Chieko, Chiekos polare


Sebbe, Suzuko, Yuki, Jag, Momo, Fredrik


Sebbe, Bo ram, Christoffer, Gahee, Nicko

Det är så mycket folk att jag inte vet vem jag ska prata med. Men allt flyter på bra. Och helt plötsligt är sista beställningen där. Jag känner att jag måste säga något. Jag hade faktiskt tänkt igenom det rätt väl innan vad som vore bra och säga framför alla som sista skål men jag tappade bort mig helt. Och det blev mer eller mindre bara ett thank you och en jätte skål.



Diggar ändå den super kaxiga nicken på slutet, som jag inte minns varför eller vem den var till. Så var det hela över. Jag ville till Muse eller Ageha, men det föll på att det skulle vara för svårt att samordna så att tillräckligt många följde med. Så det blev ett säkert kort, det klassiska Camelot. Där vi dessutom hade biljetter så att runt 25 pers kunde komma in för halva priset. Så cirka hälften stack hem, hälften gick vidare. Några droppa in.

Här börjar det bli lite rörigt i min minnesbild, skulle ha svårt att hålla reda på alla även om jag var helt nykter.
Nu är Camelot faktiskt inte världens bästa klubb, men med världens bästa sällskap går det inte fel. Trots att det var mer packat på dansgolven än det var på Izakayan.

Sen är klubb alltid klubb. Det hände inget utöver det supervanliga. Party stormen Atsumi o company dundrar in och man vet att det är dags för Power drinking till slutet. Fast jag inte alls egentligen behöver det. Men vad har man för val egentligen. Det är sjukt kul hur som helst.


Jag, Sebbe, Atsumi, Momo





Och så rullar det på. Länge. Glider jag till övervåningen hittar jag folk jag känner, glider jag ner hittar jag folk jag känner. Efter att ha dansat och druckit till säkert minst fem på morgonen kommer tårarna. Vi har alla ockuperat ett bord på andra våningen. Sitter med armarna på bordet och täcker ansiktet, så de flesta tror att jag bara vilar eller är allmänt trött efter kvällen. Men fan var det var tårar. De som till slut märker något gör massiva ansträngningar att peppa upp mig men det är över.

Säger hej då till alla jag ser och glider ut. Sätter mig på närmaste trappa och låtsas fiffla med mobilen fast jag egentligen inte skriver något. Jag har lust att skriva något, men jag är full, och jag vet att det är onödigt. Skit alltså. Men fan vilken lust jag har att maila iväg något riktigt blodigt här. Min I-pod är till och med urladdad. Efter ett tag dyker Iris och lite mer folk upp. Vi drar till Skiya, käkar skakigt en ostgyudon. Grinar fortfarande, och får svära av mig på svenska om situationen. Vilket till slut leder till att jag sansar mig tillräckligt igen.

Jag fick mitt ståtliga avsked till alla utom en. Stunden i sig gjorde att det blev så otroligt känslosamt. Sprit, separation. Ja ni vet.

För om man ser till helheten, så hade jag ett brutalt massivt avsked. Från fler människor än jag ens kunde tänka mig. Även om jag skämtade om att jag ville ha minst 50 pers på mitt avsked förut så var det kvalitet över kvantitet. Jag är otroligt tacksam till alla som kom, samt till alla jag mött under det här året som hjälpt till att göra Tokyo till den absolut mest minnesvärda stunden i mitt liv.  Det har varit så massivt bara, och jag kommer ta med mig så mycket här ifrån. Erfarenheter, sätt att se på saker och ting.

Jag kommer sakna det hela något otroligt samtidigt som jag vet att världens absolut bästa gäng väntar på mig där hemma! Jag ser verkligen fram emot att träffa er igen!!!!









...














........















The End?

Vad är en värdig avslutning? Hur ser man bäst tillbaka på ett helt år fullt av upplevelser? Hur knyter man ihop säcken. Jag ställde mig dessa frågor redan för över 3 månader sedan.

Varför inte bege sig till toppen av hela Japan, toppen av Mt Fuji. Enbart i sällskap med mina två närmaste vänner jag fått i Japan och utbringa en skål, en skål för hela året. För alla minnen.

Vägen upp i sig till toppen är närmast spirituell. En 7-8 timmar lång promenad där mer eller mindre hela det gångna året spelades upp för mig. Men låt mig först berätta om vägen upp innan jag ger mig in på det.

Vi bestämde oss för att klättra på natten, sova de timmarna som blev över i någon av hyddorna precis innan toppen för att sedan se soluppgången.  Precis som jag och Danis gjorde 2006. Jag minns det så hårt för att jag grät den sista biten då det var så jobbigt. 3 steg framåt, 2 steg bakåt på den grusiga vägen upp. Så jag såg fram emot att se om det blivit någon markant skillnad utan ciggaretterna.


Så iväg bar det. Försök inte ens gå upp utan en lampa. Det blir mörkt snabb. Och med snabbt menar jag på ungefär 10 minuter.




Det är inte bara det att det blir mörkt snabbt, det blir kallt snabbt också. Riktigt kallt, i varje fall om man ser till vad vi hade för kläder med oss.

Jag måste säga att det gick oväntat bra att ta sig upp. Med bra med mat i magen, och relativt god sömn kändes det som att vi flög upp för berget. Så fort konversation byts mot tystnad fortsätter jag min lilla nostalgiska mind tripp.

1 timme från toppen tog vi 2 timmar break. Utan att hinna få någon vidare sömn fortsatte vår pilgrimsfärd mot toppen.

Väl uppe, fortfarande mörkt. Man ser städer som lyser upp som små galaxer i horisonten. Vi sätter oss och väntar. Dock, på ett ögonblick blåser ett moln in över toppen precis när solen ska gå upp, vilket leder till att det blir tjockare dimma än man någonsin ser på marken, samt vad som kändes som 10 grader kallare. Dessutom blåser det något otroligt, vilket får det att kännas som att man behöver koncentrera sig och stå helt still för att inte dö.


Den absoluta toppen 3776 meter.


Den här bilden förklarar rätt bra hur kallt det var.

Så vi tvingades att planera om. Det fanns ingen mening med att skåla i den här kylan, blåsten. Efter som vi visste att det mest troliga var att det här molnet bara låg precis kring toppen och resten av berget skulle ha fri utsikt bestämde vi oss för att börja promenera ner igen.


Och visst var det så, bara cirka 200 meter längre ner lättade det hela upp och man får känslan av att man befinner sig i himlen.



The Toast for the past year:




Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Men en skål för hela jävla året. En skål för alla minnen och för två nya vänner. Finns nog ingen bättre plats jag kan tänka mig att göra det på än sittandes ovanför molnen. Det stora avskedet kommer på Lördag dock. Men det blir inte riktigt samma sak när man är cirka 40 personer. Kommer sakna er grabbar! Den här var verkligen för er!


Men varför hällde vi ut hälften? Det var faktiskt inget vi planerat men vi kom in på den här historien på grund av omständigheterna.
http://en.wikipedia.org/wiki/The_Tale_of_the_Bamboo_Cutter
Nej jag tror inte att någon läser det där men det var därför varjefall.


Den här bilden beskriver det hela bäst. En hel resas flashback. Jag blir sentimental vad jag än gör de här dagarna. Och nu på lördag blir det till att ta det stora farvälet.

Det blir 2 inlägg till på bloggen. Bara 2, men jag kan lova er att det inte är vilka inlägg som helst. Det är riktigt tunga inlägg. Bloggen som faktiskt blev förvånansvärt populär när jag uppdaterade den kontinuerligt, bloggen som blev mycket mycket längre än jag trott. Bloggen som höll till slutet!

Och detta är slutet på mitt Fuji inlägg.

Lovade Fredrik för länge länge sedan att gå på cosplay! Har lyckats slingra mig in i det allra sista! Nu stod jag inför sista chansen någonsin. Jag hade inte heller någon aning om vem jag skulle cosplaya som, eller om jag ens skulle klä ut mig. Fast när jag såg Mario kepsen i Akihabara var det över.

Syntetmaterial, dåligt tryckt M, 2500yen (!) Svor för mig själv i kön, kände hur expediten garvade inombords åt mig när jag slängde upp pengarna. Men det var inget som stoppade mig. Vidare ett par blåa hängslen och en helt röd tröja. Hanskar och mustasch hoppades över!

En totalt olicensierad av Nintendo Mario drog utan förkrök, runt midnatt till Ootsuka och mötte upp Naruto. Kändes riktigt udda, samt smått pinsamt. Nästan snudd på jobbigt. Detta släppte dock snabbt. Första chocken: I stort sett alla är utklädda! En hel klubb. Chock 2: Vilket otroligt röj det var, vilken stämning.


Bemötandet var kungligt. Bara konstatera att alla älskar Mario. Tyvärr så fick jag skämmas gång på gång då jag inte kände igen någon i stort sett. Klubben uppdelad i två delar, en lounge/bar, samt ett dansgolv.




Det var mer röj på dansgolvet här än på Ageha! Efter ett tag tog jag min roll som Mario på fullt allvar och gick igenom alla möjliga Mario skämt och poser jag kunde komma på på plats. 

Det var ett konstant pendlande mellan loungen och dansgolvet då uttrycket jag dansar aldrig nykter nådde en ny dimension den här kvällen. I loungen: drinkar, mingel, fotograferande. Dangolvet: Röj. Jag tänker inte ge mig in på att förklara med ord hur man dansar till sådan här musik. Det var DJs som pumpade animelåtar, tvspelslåtar, live framträdanden. Jag låter den här filmen förklara. Känn hur stämningen succesivt stegras!

Fast jag varit på Ravefester, stora Festivaler, massiva klubbar, så måste jag säga att den här dansstilen är något unik.

Som absoluta sista låt kom Evangelion låten (som till och med jag kan nu efter ett år i Japan) men till min stora förvåning röjer ingen nu. Det är snarare någon sorts religiös/sektliknande stämning och alla bara står och lyssnar. Skumt det här alltså, men nu kan jag bocka av cosplay från min checklist!


Ps:
Slänger in Evangelion låten också eftersom face it, Evangelion är religion, samt världes största mindfuck:

att den absoluta eliten har landat i Tokyo fredagen den 19e Mars 2010 kl 17:55.

Det spekuleras i att detta kan bli den potentiellt största händelsen genom tiderna.

Både Expressen och Aftonbladet har gjort anspråk på dessa bilder. Men då dessa företag i sig inte ens är värda i närheten av vad dessa bilder är har det varit helt utan framgång.

Tokyotrip kan dock idag stolt bekräfta att detta rykte är sant, samt visa exklusiva bilder tagna tidigare idag på Narita Airport.

Med äran som värd för detta event kan jag idag, med en liten smula ego fast mest god självkänsla, meddela att detta kommer bli den största händelsen någonsin. Minutsiösa förberedelser, och intensiv planering.

Men vad annat hade ni förväntat er av mig när något sådant här går av stapeln.

Ni kan givetvis följa det censurerade förloppet här på bloggen.

Dock, damer och herrar, kommer det inte vara jag som skriver något om de två kommande veckorna. Bloggen kommer få gästkrönikörer i form av Mikael Danhagen, Sebastian Östlund, Mr Sagat och Gabriel Örun.

 

 

Råkade av misstag vinna uttagningen i klassen för några månader sedan till finalen i skolans tal/konversations tävling. Tror folk röstade på mig i den deltävlingen för att jag helt enkelt är den roligaste personen i klassen och på grund av det så spelade det faktiskt inte någon roll att jag läste innantill. Eller så är det helt enkelt så att alla jävlades och röstade på mig. Vilket som är ok för mig.

Drog in Tobbe i skiten och skrev, om jag får uttrycka mig som jag skulle göra med min informella vardagssvenska, en riktigt "äggig" dialog, full av svensk sarkasm och ironi.

Därför kom nervositeten ganska snabbt krypande när man kom upp på scen och såg ledningen längst fram med sina heldöda, apatiska ansikten sitta och spana in än. Med penna och papper redo att såga allt vi sa. (De som sitter på främre raden, bild 3)

Dessa människor kan omöjligt förstå min humor var det enda jag kunde tänka på, hur kunde jag tänkt så fel när jag skrev manuset. Vi är körda. Fan.

Vi presenterar oss. Stundens ögonblick, Tobbe drar första repliken som så snitsigt är "Grattis till första pris i Manabis Talartävling" Innan jag ens hinner dra mitt "Arigatou gozaimasu" till svar har aulan börjat asgarva. Inklusive de iskalla kostymnissarna på första raden. Då släppte nervositeten mer eller mindre helt, alla våra skämt, grymma som beiga, gick hem.





Det slutade varjefall med att vi tog hem 理事長賞　(Rijichoushou), översatt Board Chairman's Prize. Cirka 500 kronor, samt ett fult diplom. \(^_^)v

31a Januari, Ryogoku

Fick gratisbiljetter av skolan. Längst upp, längst bak. Platser som egentligen skulle kostat runt 250kr.

Inga märkvärdigheter egentligen men då det här ändå är en japanblogg så måste ju självklart sumobrottning få ett eget inlägg.




Så kul var det faktiskt inte att se två tjockisar puckla på varandra. Men ändå en upplevelse. Jag drog hem efter drygt halva tiden, pågick 11-17, för jag var tvungen att jobba ikapp lite läxor.

Fast jag somnade när jag kom hem istället =)

Been a while! To be honest I don't even visit the blog myself lately. Mainly because at first I didn't know what to put up next, after that too much happened so updating it all would take too much effort. And also the last post deserved it's time in the spotlight!

But today I feel like writing something. So what I'm going to do is that I'm not going to write in depth about anything in particular about the last month, just put a summary here so I actually catch up with time!

So let's jump back about a month in time, starting from christmas.

091224 Christmas Dinner at Tobbe's place

091225 Ice Skating in Akasaka > Dinner > Karaoke


091229 Bowling!

091230 Mom arrives in Japan, Shibuya, Harajuku,

091231 New years eve!
Not really particularly celebrated here, we had dinner in my guest house and I went to sleep around 1o clock. There were no fireworks at all. People here celebrate the days after by going to shrines and temples.


100101 Ooden onsen, Odaiba
Passed Asakusa on the way to get a touch of the new year celebrations

Catched the boat from Asakusa pier to Odaiba

And finally reached our destination the Ooden onsen



This place is just fantastic. It has everything. I would recommend anyone going to Tokyo to go to this Onsen, even if you are just staying for a short while. You get dressed in a Yukata and then roam around freely and do whatever you like. We tried a sand bath and something called Dr. Fish. Basically this is small fishes eating dead skin of your feet. And you have to sit still. Pure terror. Screamed like a 5 year old before i finally got used to these disgusting small things.

After this we went to Roppongi and watch the night view of the city from Mori tower.

100102 An Audience with the Emperor
No shit! Spawns 2 times a year, HNM

The usually closed part of Tokyo Imperial palace gardens opens up for people whose family does not heritage from a god. In other words the common public. And it's not with a small amount of security this happens. They even asked my mother what her chewing gum's were, when they obviously looked like normal chewing gums and couldn't be anything else.

The amount of people this happening draws is just crazy. Calling it religion wouldn't be too far from it.

After waiting for actually not to long. Behind sniper rifle/rocket-lanucher/nuclear bomb-proof glass he appeared!
Held his speech and just left. But you could feel the aura. This is probably, even though he has no political power, the mightiest person I've seen with my own eyes. And I've seen Michael Jackson!


100103 IKEA!!!

Self explanatory!! Pimp my room. Then some standard Izakaya.


100104 Koegawa


100105 OKO-NOM-NOM-NOMI-YAKI
Japanese style "do it yourself" pancakes!



100106 Ueno Zoo, Tokyo Tower.




100107 Hakone!

Wow~





100108 Yokohama


After we went to Yokohama we decided to end my mothers visit with a proper dinner in form of Wagyuu at a restaurant in Asakusa. This ended up the most expensive dinner both me and my mother have ever had. But if you read about it, I'm sure you will find it interesting: Wikipedia-Wagyu


Did it live up to the price? Well, It was possibly the best meal I had in my whole life, so I guess the answer is yes

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Then my mother went back to Sweden and I got busy with this:

I'm bashing this game to death, had nothing gotten in my way I would have finished it in 1 week to 100% Not kidding. But I save my whining to other game forums.


Then school started and its one insane jump in level. But its all good i guess. Going to try for the Level 2 JLPT test this summer.

There you go, all the 14 post I thought I would write in 1. =)

On popular request, this time I will switch to English. Although I definetly don't have the same touch in English as in Swedish.

Final fantasy 13 is here, and the hype here has been beyond insane. My preparations have also been quite insane to say the least.

Actually when I arrived in Japan I wasn't thinking too much about FF13. I knew it would be released sometime during my stay here, but since I didn't bring my PS3 from Sweden there was not more than that to it. Then came Tokyo Game show, and Square had officially started their campaign to convince me to buy a new PlayStation 3. They succeeded quite quickly with this and within a week I had put a PS3 in the common room in my guest house.

Also, since I didn't want to leave Game Show without buying something, thinking i would regret leaving empty handed later, I got two FF13 posters which made my room look like this.



Now that's quite innocent still. Tokyo, Akihabara namely, has the two past months transformed into one big Final Fantasy 13 commercial.

Let me take you on a quick tour before continuing so you can get an idea about what scale this is at here.


Arriving at the main street this is what greets you.


This is what has been outside most stores


This is what has been inside most stores..


And there are posters....


And there are magazines.....


And there are Action Figures.......


And there is Elixirs! (Megalixir where?!)


And there is the special design PS3 with an FF13 motive............. Which I actually considered getting!


And your everyday subway station.....


And wherever they sell TV/Monitor's they've been playing FF13 trailers........ (I'm serious)


And this one, this is the main escalator in Yodobashi Akiba totally covered in FF13 hype!

I've been exposed to this, every day!! It has affected me! It has triggered a hype within me that can only be matched with the release of Zelda: Ocarina of time in 1998. And keep in mind i was 14 then and I am 25 now! Me and a friend skipped classes to go buy it when Spelia on Valhallavägen opened and we felt so gangster.

Actually it's not only the hype that makes this massive. It is big in itself. The last real Final Fantasy in my opinion was Final Fantasy 10 and that came out 2001, 8 years ago! 11 went online and 12 was just an experiment on the way to make 13 perfect. I might get flamed for that, but I think it's probably not far from the truth.


Now as people who read Swedish already know, I live in a shared house, and the TV in the common room is obviously for everyone. People watch TV, Movies etc. which means I cannot always play. This has been totally ok for casual Resistance 2 shooting, or beating up people on Street Fighter 4 online. Now though, with the level my expectations and eagerness to play this game had risen too, I needed an solution to this. Not being able to play is not an option! And the solution was simple, I went and got this for my room!!!! I bought a monitor for this game, look what this madness has done to me!


:O

Today after getting the game I ran, without stopping from Ueno to Tawaramachi. I am now about 2 hr's into the game. My first impressions are ABOVE my expectations! The intro gave me a flashback to FF7, and just minutes into the game you already feel absorbed. Now of course its to early to state any final conclusions or verdicts on this game. All I can say is that Lightning, the main character is bad ass.

It's been fun to have experienced a massive game release in Japan. It takes on so much bigger proportions than in Sweden. Also I have a feeling that this is the last time I will have this feeling for a game. Growing up and such stuff.

As for this game, I am expecting, and totaｌly counting on an impossible platinum (100% Clear), which I still will achieve.  Give me mindless mini games that take 15 hours to perfect just so I can have an epic item. Give me Sidequests! Give me an optional boss with 50 million HP that takes 10 hours to kill! Give me a level curve that is steeper than FFXI. Give me drama! I haven't looked to much on the Trophies, but i know that collect all weapons and all items is a gold. And that's exactly the type of difficult, time consuming trophies this game needs!

I almost forgot to add, a gamer needs to drink too right?
Saving the best for last, this is what I have in my refrigerator at the moment.


=D

Life is goodね

Jo det förtjänar nog ett litet inlägg ändå. Jag och Tobias samkörde våra födelsedagar. Vi började lite smått med en förfest på VM finalen i Poledance i en av Shinjukus upper-class salonger. Men det var i lördags den riktiga festen gick av stapeln.

Detta var vårt crew



Alla utom jag då förstås som tog korten.

Vi gick ut och åt, vi gick vidare och sjöng karaoke, och till sist på Klubb. Det var ett massivt röj.

5 förvirrade svenskar stod varjefall i måndags efter skolan och försökte reda ut vad som egentligen hände.

Det var grymt! Tackar för alla gratulationer som kommit. Tack för de två feta paketen som kommit från Sverige. Ett från Mamma och ett från Gab ,Seb ,Dan ,Mar, Arf. Tycker ni var riktigt kreativa med innehållet, jag garva, åt allt. :O

Morsan har bokat och kommer hit den 30e dec!

3 ur gänget har bokat och kommer hit 19e mars! Resten bokar i dagarna hoppas jag!

FF 13 är en vecka härifrån nu, och jag har gjort massiva förberedelser! Men mer om det om en vecka!

Jag har sluttentan samma dag som 13 kommer. Kommer därför plugga så mycket jag pallar fram tills dess!

Inte varit på Ravefest sedan sommaren 2008, och innan det så minns jag inte ens när jag senast gick. Hur hittar man ett rave i Japan utan kontakter? Genom Mixi! Det japanska Lunarstorm som Goddie bjöd in mig till. Bara att ta sig in på mixi kräver inbjudning, japansk mobil att bekräfta igenom samt en vanlig mail att bekräfta medlemskapet med. Letade lite på nätet innan utan att hitta något men hade helt glömt att mixi kanske kunde vara användbart till något. Nu har jag inbjudningar till fester varje helg. Och det är nästan bara namn alla som någongång varit insatt i det hela känner igen. Alien project, CPU, GMS, Eskimo, Talamasca osv. Grymt! So far so good.

Så med line-uppen Space Buddha, Void, Sun Project kunde jag inte banga, fast jag var tvungen att gå själv då ingen ville haka. Om Mark klarade att gå på rave själv när han var 15 så klarar fan jag också det när jag är 24!

Var med gott humör jag gav mig av mot Ariake. Det är sjukt grym utsikt från tåget som mer eller mindre svävar fram ut mot Odaiba. Videon visar var jag menar med att sväva fram. Speciellt grymt är det när Rainbow Bridge lyser upp med Tokyo Tower bakom sig (47s)

(inte min film)

Väl framme! Hade inte tagit med mig någon vägbeskrivning. Det såg tillräckligt lätt ut att hitta till på Google maps.

Hittar, möts av en säkerhetsvakt större än umm...

Väl inne. Spanar runt. Inte så mycket folk. En lobby, två stora dörrar in till dansgolvet. In på golvet, fortfarande jäkligt dött men DJn pumpar för fullt. Han var jävligt grym. Men det var folktomt. Jag röjde varjefall, påminnde mig lite om när jag spelade i Vitabergsparken. Ovärdigt tomt!

Ljudet var något massivt, kvällens hittils absolut största överasskning. 10/10 utan tvekan! Men ljuset? Kanske 7 absolut max 8/10

Det lunkar på, köper en öl, kvällens första. Klockan slår 24, Slider går upp på scen. Hade aldrig hört talas om honom innan jag visade ett kort på biljetten för Mark. Lyssnade lite på youtube innan och snubben verkade tung. Nårgra japaner skriker hysteriskt SRAIDA under den korta tystnade då artisterna byter av varandra.

Slider var riktigt tung faktiskt, men frågan är om DJn innan inte var vassare. Ut i lobbyn igen. Som nu förvånansvärt är full med folk. Samtliga tjejer ser ut som från Purikura afficher. Blonderade översminkade.

Nu går Sun project upp. Inleder med Dance of The Witches. Bam!

Ljudet e brutalt paj för att jag stod för nära högtalaren med min lilla skit digikamera. Fast vid 1:39 hör nog några vad det är för låt =)

I varje fall. Nu har det vällt in en massa folk. Det börjar med att jag får en blick av någon random brud, ler tillbaka, varpå det glider upp någon skev snubbe med glasögon bredvid mig och stirrar lite på mig, utan att säga något. Nu skulle inte någon svartsjuk pojkvän eller vad det nu skulle kunna vara skrämma mig, jag menar, en blick bara liksom! Om det inte var för att han var tatuerad över hela överarmarna. Tatueringar har en koppling till Maffian här, man har inte stora tatueringar som vanlig civil. Vänder mig om, ser att en annan precis likadan står precis mig. Glider undan, tittar ner i marken bara.

Går och pissar. Snubbarna bredvid, bar överkropp, helt tatuerade. Snortar helt öppet o drar ut medan jag står o pissar. Ut, ena snubben ligger på golvet medan hans polare skriker saker som jag inte förstår o garvar.

Nu är Space Buddha uppe på scen och kör. Överblickar golvet, kommer fram till att runt 50% av alla killar där inne är tatuerade och inte direkt försöker dölja det. Att i stort sett alla man går förbi står o fifflar med sina knarkpåsar, snårtar från nycklar, tomma nässprej burkar och allt vad man nu kan komma på. Welcome to Shabu Shabu land! Maffian styr knarket i det här landet och skulle jag gissa till hur stor del skulle jag inte gissa på 98% eller 99% utan 100% oavrundat. Jag skiter i om folk knarkar, men kombinationen ya-ku-za och junkie är lite skrämmande. Inte direkt så att man går fram och hälsar och byter nummer.

Under hela den här kvällen försökte ingen heller kränga något som man skulle kunna tänka sig på en sån här fest. De var inte där för att sälja sitt smuts, de var där för att det var deras fest. Rakt av.

Jag kan vara kaxig och stöddig men det finns en gräns. Hitta ingen plats där jag kände för att stå längre. Det är ingen som tjafsar eller bryr sig det minsta om mig, så länge jag inte stör dem kommer de inte störa mig. Men det kändes ändå inte tryggt. Vad ska jag göra om någon flippar? Säga att det inte var jag som kasta?! haha.

Gav upp festen efter halva Voids speling, de sög ändå. Det enda bra de spelade var ettl litet medley från The punishment skivan.


Festen tar slut, folk drar vidare till någon efterfest där Sun Project ska spela igen. En plats som så passande heter K-Hole. Men det finns inte på min världskarta. Jag ska hem, och jag ska hem nu.

Tåget, Kent, En lättnadens suck

Aldrig igen i Japan! Om inte Infected kommer hit...

Yeah, spelade in lite TV för Tokyo TV förra fredagen. På fullt allvar! Dessutom fick jag en fin summa pengar för det hela. Och det är inte någon skitkanal heller direkt. Kommer bli ett inslag i ett program som Takeshi Kitano har. Medverkat i bl.a Battle Royal.

Den 27e november, klockan 22 kommer man kunna se mig springa runt på ett dagis och snacka japanska med småbarn, och sjunga barnvisor. Skadat minst sagt. Syftet med det hela vette fan. Skämma ut sig? Lite kanske. Men vem bryr sig när man är på andra sidan jorden. Det finns ju dock en risk att det hamnar på Youtube...

Tokyo Platinum känns inte helt omöjligt längre. Har hela trophy listen i huvudet.

- You participated in a Japanese TV show - 09-10-23 9:45

Jag tänkte börja det här inlägget med ett simpelt fakta. Jag diggar inte J-Pop och jag har verkligen gett det ett försök nu. Dock var konserten helt strålande, och hade jag inte skrivit det här så skulle ni säkert gå att missta mig för ett mega fan.

Briefing:

Date and Time: 22a Oktober 2009, 18:30.
Area: Kokuritsu Yoyogi Kyougi Jou 国立代々木競技場

Target: Ayumi Hamasaki 浜崎あゆみ

Party: Alliance of 13000 people

Tillsammans med en allians på ca 13000 pers marscherade vi i torsdags kväll mot Yoyogi och tog oss an Ayu. Mitt humör är på topp, och alla andras också för den delen.

Ayumi är rätt så fascinerande. Hon har gjort det de flesta västerländska pop-artister gjort, utan att (varjefall synbart), gått ner sig på droger eller varit tvungen att riva av sig ett plagg per år för att få sina fans att stanna kvar. Så även fast hon kanske är en fallande stjärna just nu, så är det med en karriär bakom sig som är längre än de flestas. Speciellt i Japan där kändisar tenderar att vara kända i ett par månader innan de försvinner spårlöst och ingen minns dem.

Energin den här lilla kvinnan utstrålar på scen är helt enastående. Det spelar mer eller mindre ingen roll när man är där om man tycker musiken är speciellt bra eller inte. Konserten är en show i sig. Tillsammans med alla hyperhängivna fans är det omöjligt att inte le och gunga med. Efter att ha kört 2-3 låtar som jag inte kände igen drar Evolution igång! (alla videos är från äldre konserter då det inte finns några uppe än från denna konsert)

Evolution

Kollar runt om kring mig, tjejgänget till vänster bölar, tjejgänget till höger bölar, Biffkillen bakom mig bölar. Jag bölar inte, så illa är det inte, men jag sjunger med för allt jag är värd i början! Sen går det inte att hänga med, det går alldeles för fort. Däremot så skriker jag högre och högre för varje WooHHHYeah som kommer.

Blir tvungen att pusta ut lite efter den här låten. Knäcker en till insmugglad öl. Njuter allt vad det går.

Konserten rullar på. Stämningen stegras låt efter låt. Det hela når till sist sitt klimax med Boys n Girls. Jag var nästan säker på att den här låten skulle komma så hade tjuvkikat lite på den innan. Dels för att publiken är med o sjunger mer eller mindre hälften av låten. Dels för att det verkar vara en riktig klassiker, men vad vet jag.

Boys n Girls

Det blir inte mer "Genki" än så här. Det går liksom inte. Det kan inte bli mer Genki än det här! Det är så glatt, så positivt, finns inte en enda negativ vibb i luften. Så bekymmersfritt.

Efter det här följer ett långt långt mellansnack. Det behövdes. Publiken varvar ner. Alla behöver det! Men det går inte riktig. Mangifik avslutning blev det varjefall. Hade för mig att hon körde To Be mot slutet men det gjorde hon tydligen inte. Får skylla det på att jag faktiskt har fantastiskt dålig koll på Ayus diskografi.

Men jag delar med mig av den låten ändå, jag hade velat höra den ändå, nu när jag efteråt har lyssnat på den x antal fler gånger. =)

To BE


Bara att ta i så hårt det bara går, enda från tårna, och sjunger allt man är värd!
3:21 och framåt. Låt oss sjunga ihop!!!

Kimi ga mitsuketa hiroku mo nai konna michi de
Kimi ga mitsuketa hiroku mo nai semaku mo nai konna michi de dou ni ka shite
Kimi ga hitori migakiageta

Kimi ga ita kara donna toki mo waratteta yo
Kimi ga ita kara donna toki mo waratteta yo naite ita yo ikite ita yo
Kimi ga inakya nani mo nakatta

Vägen du fann är inte bred!
Vägen du fann är varken bred eller smal, men på något sätt, genom att finna den!
Har du ensam fått mig att skina upp/lysa upp!!

När du fanns här så skrattade jag
När du fanns här så skrattade jag, grät jag, levde jag!
När du inte är här, så finns ingenting!!!

Eller något sånt! Fan vet jag, det är inte helt galet varjefall!!! (Migakiageta vet jag inte riktigt hur man ska översätta. Det blir ordagrant att ge en polering.)=D


Min slutsats är varjefall att Ayumi kan sänka en hel allians.




Matane!!!

Lördagen den 26e september, kvällstid.

Jag har varit på TGS, jag har besök, jag har klarat terminsprovet (fast det visste jag inte då), så pass på det här med färre izakayor och klubbar. Ikväll kör vi Nomihodai till döds, rakt in i helvetet, alla är helt överrens, ingen fråga om saken.

Ville dra Christoffer till någon lite mer speciell Izakaya som The Lockup då sådant inte verkar finnas i hans stad. En Izakaya inredd precis som ett fängelse där man blir fastkedjad och dragen till sitt bord när man kommer in. Men då detta ligger i Ikebukuro och folk ville ta sig hem med sista tåget blev det vår kära vanliga Izakaya i Kinshicho. Det faktum att ingen hann med sista tåget ändå kunde man väl räknat ut innan men det blev billigare om inte annat. 150kr drick så mycket du vill i 90 min.


Detta blev en av de roligaste utekvällarna sedan jag kom hit. Inte för att det hände något spektakulärt eller så, men stämningen var perfekt.

Vi missade tåget med en minut och vissa körde vidare med karaoke. Christoffer, Ichiro och jag tog en taxi hem, då de skulle på TGS igen dagen efter, och jag skulle på musikal och ville se fräsch ut.

Väl hemma däckar de två andra men jag sätter mig och gamear Christoffers PS3a med fransmännen och Liu då detta är sista gången jag får chansen att spela den.

Efterföljande effekter: Gick och köpte PS3 åt huset dagarna efter. Efter att ha lirat lite i helgen kändes det helt klart som ett måste. 2 kontroller och Soul Calibur som är det stora favoritspelet hos alla här. Kunde utan problem synca mitt EU konto på en JP PS3. Har bett morsan skicka hit mina spel. Har infiltrerat den japanska PS Store. Ska fixa mitt Wipeout HD till 100% igen, Fury är för grymt. Men vem fan har mitt Resident Evil 5? Det är rätt whatever egentligen.

Detta avslutar min TGS rapport, hoppas ni som läst den tyckte det var underhållande. Nu blir det inga mer spelinlägg på ett bra tag.

/End

Lördagen den 26e september, D-Day
(vissa bilder går att klicka på för förstorning)

Det tog en fruktansvärd hemskt jäkla otrolig tid att få ihop det här så fy på dig som ninja läser den här gången utan att kommentera! Och läs del 1/3 nedan innan ni läser det här =)

Vaknar, första tanken: Är jag bakis? Känner efter, ingen baksmälla! Great!

Upp, kaffe, iväg! Schwoooooom

Möter upp Tobbe och Sebbe vid Tokyo station. Tåget tar kanske en halvtimme ut till Kaihin Makihari. Då åker man förbi både Ageha, Ikea och Disney land på vägen. Humöret är på topp.

Väl framme var det bara att följa strömmen med folk så det var inte några problem att hitta direkt.


Kö Kö och åter kö. Tror inte det tog mer än 50 Min att ta sig in dock. Gjorde ett försök att skriva det här inlägget kronologiskt men det var bara att ge upp. Så det får bli i form av uppspaltad fakta helt enkelt.

Part 1) The Games!

Närvarande: Square Enix, Capcom, Konami, Sega, Microsoft m.fl.
Frånvarande: Nintendo (horungar) Deras DS är ändå så stor här att de kan skrota Wii och ändå sälja mer än alla konkurrenter tillsammans. För alla japaner äger en DS, lika naturligt som att varje hushåll har en TV.

Square Enix

Lägg märke till jätte chocobon i taket. Att Square Enix (SE) skulle vara mässans höjdpunkt för mig var ju ganska lätt förtippat. Det fanns tyvärr dock inte speciellt mycket att göra hos SE, vilket var lite utav en besvikelse. Det mesta krävde biljetter som man var tvungen att köpa samma dag på mässan. Och dessa var redan slut då vi förstått det. Men det gjorde inte alldeles för mycket.

Final Fantasy 13 fanns spelbart om man var bland de tursamma som hade biljett. Biljetterna hade en avsedd tid, och var därför väldigt begränsade. Men hör och häpna, man fick spela igenom ett helt demo (20-30min!)
Det var dock inga problem att se på, och jag stod tillsammans med Tobbe på första parkett och kollade när någon förvirrad japan kämpade sig igenom hela demot. Mina förväntningar på FF13 har gått från måttliga till "det här kommer bli det bästa FF någonsin" på bara någon vecka. Det är något så brutalt brutalt snyggt. Jag vet inte vad de mixtrar med för super HD kablar på den här mässan men det är så mycket snyggare nu än det är på de trailers som ligger på nätet sedan gammalt. Odin var spelets "my shock" moment, då han skiljer sig rätt avsevärt från de förra spelen. Men jag lämnar inga spoilers.


Hade verkligen behövt fräscha upp mig med ett FFXIII Elixir vid dagens slut. Tyvärr var de inte till salu.

Bredvid SEs bås fanns även mässans största skärm, där det spelades en blandning av trailers. Packet människor framför den får mig att dra likheter till hur det skulle se ut om ett UFO landade på jorden. Alla står och tittar up, uppspärrade ögon till max, munnen vidöppen. Ingen blinkar ens för att man inte vill missa något, samtidigt som ingen verkar tro sina ögon. Vi stod säkert totalt 2 timmar minst framför den här skärmen vi också och bara stirrade rakt ut. Den nya 13 trailern gav nästan mer hype än att titta på själva spelet in action.

Tyvärr verkade SE bestämt sig för att inte visa något från 14. Vilket sög. Vilket visade sig vara fel! På slutet av dagen hamnade jag och Tobbe åter igen framför denna jätte display, och då dundrar världens FFXIV trailer igång. Premiär på game show. Världens surround, FFXI i high tech grafik. Jag förstår inte riktigt hur det här spelet ska funka, då det är minst lika snyggt som 13 men ändå ett MMORPG! Jag är hypad dock, och hela FFXI gänget lär ju återförenas dagen det släpps.

Det var när jag stod och glodde på den här trailern det slog mig att man kunde springa bakom skärmen och fotografera folket som står och glor. Bara för att demonstrera vad jag menar:


SE visade upp ett antal spel till men jag har skrivkramp.

Konami

Metal Gear Solid: Peace Walker. Då detta är ett PSP spel är jag inte alldeles för intresserad. Men trailern är grym. Annars hölls det massor av föredrag av Konami. Men det var inget jag lyssnade på då jag ändå inte förstod något.

Microsoft XBox 360

- I didn't bother.

Capcom

Lite Street Fighter. Lite Resident Evil Darkside Chronicles. Lite annat.
En Street Fighter 4 turnering hölls som vem som helst fick delta i. Grymt. Men jag deltog inte för jag skulle fått alldeles för mycket pisk.

Resten av utställarna skriver jag inte om, om någon undrar något kan ni fråga. Det var allt när det kommer till själva tv-spelen, men Game show är så mycket mer


Part 2) The Cosplayers

En egen del av mässan i sig. Och jag fann nästan den här delen mer underhållande än spelen, helt på allvar. Man sprang även in i ett flertal bekanta ansikten på mässan!

--The Mimic
Blev minst sagt förvånad när jag sprang in i en levande mimik, som man stött på i ett antal rollspel genom åren. Till och med lite ångestladdat, så sur man blivit när man hamnat öga mot öga med en sådan här förut. Minns speciellt när jag och Mark skulle sänka "Large Box" duo i FFXI och det inte riktigt gick som planerat.

Dessa har spökat i RPG historien för evig och jagat mig i mina mardrömmar ända sedan jag var liten.
För om man öppnar dem så..

... dör man ofta mer rätt stor säkerhet. Jag tror att det här måste vara ett av tvspelsvärldens mest över-powerade monster.



--FFXI Tarutaru

En Taru! Jag kan inte riktigt beskriva det här utan att ta risken att den redan stora nördstämpeln ska bli alldeles för stor. Men det här kortet gjorde fan min dag, min vecka, min månad, mitt år. Ok då kanske inte mitt år.

Det är tur för er nu att jag inte har tillgång till alla mina 10000 screenshots från FFXI online tiden, då de ligger på min gamla dator i Sverige. Annars hade jag kunnat göra den här posten dubbelt så lång

--Final Fantasy VIII

Quistis, Seifer, Selphie, Rinoa, Squall.

--SUPER SMASH BROTHERS BRAWL

Zero Suit Samus, Gannondorf, Link, Peach, Kid Icarus, Yoshi

--FFXI

Jag hatar att lägga upp bilder som är tagna på den där ledden! Det får liksom större plats än de förtjänar, och förminskar man dem blir de alldeles för smala. Jag kom fram till att den här bilden måste vara med dock.
Vänster: FFXI Elvaan, i Brigandine och RSE armor. Grym, men ingenting mot henne till höger. FFXI, Dancer 75, Full AF. Och om man jämför med hur karaktären ser ut i spelet är denna outfit fan en 100% perfekt imitation. Och då menar jag 100%. Bilden fick vara med för att jag tror att hon officiellt vann när det kom till att efterlikna. Se själva:

Dancer

--Final Fantasy VII

Cloud, Aeris, Zack. Vem är den blåa? Shinra Soldier?

--Final Fantasy IX

Beatrix. Den här är nästan också perfekt. Jag tror de flesta har glömt vem det är så jag letade upp en bild.




Det här var bara ett minimalt urval av allt man såg under mässan. Men det är nog de jag tror flest personer kan tänkas känna igen. De som var absolut populärast och i stort sett fick en ring runt sig av fotografer var karaktärer jag inte har någon aning om vart de kom ifrån. Därför knappt något intresse.


Part 3) The Chicks


Pic by GodOfSpeed: http://www.flickr.com/photos/28537954@N04/3953230803/

Ingen mässa (förutom de som hålls i Sverige då) är en riktig mässa utan riktiga utställnings brudar. Alla företag från SE till Docomo har sina egna brudar, i egna uniformer, som bara gott står där och ler medan en skara japanska gubbar står och fotograferar för allt de är värda. Då de inte handlade om se så där 10-20 stycken utan om ett 100 tal så antar jag att jag måste ha med det i inlägget för att inte utelämna några av de stora delarna av mässan. Och jag behöver ju inte direkt skriva så mycket om det heller.


Konami - MGS



UBI Soft - Assasins Creed



4) The Merchandise

Man hittade även en hel avdelning avsatt för just varor i former av accessoarer, mjukis djur, kaffekoppar, kläder, action figurer osv.
Och det sträckte sig så långt att man till och med hittade det här

Jag menar kom igen, en R-Type store. R-Type är ju typ världens äldsta skitspel.

De stora affärerna var hur som helst Square Enix och Capcoms. Då menar jag inte att de var stora till ytan utan att de var höjdpunkterna. Squares affär var mer eller mindre ett litet avspärrat område man var tvungen att köa cirka 1 timme för att komma in till. Självklart inga problem. Capcoms hade vi inte tid att ta oss in i då kön var ungefär den samma.



Allt från detta följt av Final Fantasy XIII paraply, t-shirts, smycken. Exklusiva halsband med White och Black materia från Final Fantasy VII fanns till salu. Var riktigt sugen på att köpa Meteor (black), den som Sephiroth använder för att förstöra världen (höhö). Men när prislappen var 1500sek(-_-) så lyckades till och med jag hålla mig.

Från att ha velat köpa "en av varje" gick det till att jag nöjde mig med att köpa 2 affischer och en liten Cactuar. Mest för att jag absolut hade känslan att jag skulle ångra mig om jag gick därifrån tomhänt.



5) Avslutande kommentarer

Det var riktigt kul, det var grymt, det var storslaget. Även om texten till det här inlägget blev riktigt tunn då skrivkraften tog slut för länge länge sedan.

Som avslut kan jag publicera, exklusivt för TokyoTrip, den första bilden ur Metal Gear Solid 5!

Tokyo Espionage Action har aldrig varit hetare.


Fortsättning följer.....

Fredagen den 25e september, T-Minus 1 Day

Tokyo Game show, världens näst (som jag så snällt fick påpekat) största nörd mässa. E3 i USA är större, men orka tänka på sådana detaljer.

Vaknar tidigt, har terminsprovet i skolan 9-13. Detta prov mer eller mindre avgör om man får gå upp en klass nästa termin eller gå om. Rätt viktigt med andra ord. Magkänslan efter kunde varit lite bättre men det är nog med rätt stor säkerhet inga problem. Nötte ju plugget varje dag i stort sett i september.

Väl ute från skolan, åker iväg till Shinjuku för att möta upp Christoffer och hans japanska polare Ichiro som kommer från Nagano bara för att gå på mässan. Jag har inte träffat någon japansk nörd än sedan jag kom hit. Med positiv betoning på nörd. Kan slå hål på myten att alla japaner spelar tv-spel och kollar på anime. Ingen av de tjejer jag bor med hade till exempel hört talas om Tokyo Game Show tidigare. Faktum är att de flesta japaner man träffar jobbar väldigt mycket, eller studerar väldigt mycket. Förutom det skumma folket i Harajuku, Yoyogi då, men det blir ett annat inlägg, någon annan gång.

Vi hade innan planerat en storslagen match i Heroes of Might and Magic 5, men då Christoffer inte tog med sin dator stod vi utan planer. Övervägde att dra ut. Men först av allt var vi tvungna att åka till Akihabara och inhandla en biljett till TGS åt Ichiro då jag totalt glömt bort att göra detta i veckan.

Här blev det en totalvändning av planerna dock. Då vi alla är helt entusiastiska, eller fett genki som jag säger, och laddade inför morgondagen och inte har några planer för kvällen. I Akihabara möts vi av en total överexponering av Final Fantasy 13, reklamen har dragit igång på riktigt! Stora skärmar med trailers, posters etc.

Vad får den här kommersen för effekt på oss tre??

Jo vi impulsköper en Play Station 3!

Det gick liksom inte att stå emot. Christoffer ger första tecknet på att ge vika för frestelsen. Jag pushar på ordentligt, Ichiro pushar inte på då han är japan och alldeles för vänlig. Men man ser att han är sugen. Och vips så äger Christoffer en PS3 och har gjort hattrick då han nu har Wii, Xbox360 och PS3.

Det går så långt så att jag bär påsen då jag fått för mig att det går för långsamt när de andra bär den på vägen hem.

Och det blir en riktig spelfest. Soul Calibur 4 var spelet vi köpte. Hela huset engagerades till och från. Jag och Christoffer tömmer ett 6-pack med 33cl bira var. Svordomarna och segerropen avlöser varandra. Fan det är precis som att vara tillbaka i Sverige och sitta och spela Smash med grabbarna. Bara att ingen förstår förutom Christoffer när jag blir riktigt lack eller glad. Men kroppsspråket talar för sig.





Efter att ha kommit fram till att jag är absolut sämst på Soul Calibur 4 och ölen tagit slut drog vi och käkade. Ville inte riskera en baksmälla och paja morgondagen. En sak står klart dock, jag behöver en egen PS3a här, Snart, hur snart vet jag inte. Men absolut senast den 17e december då FFXIII släpps. Och jag kommer nog gå så långt att jag köper en fast jag redan har en i Sverige. Men då vill jag tillägga att PS3 bara kostar runt 2000 SEK här.

Sen trängde vi ihop oss i mitt minirum och slaggade. Med förväntningar högre än.. än... jag vet inte vad!

Fortsättning följer.....!

Bättre sen uppdatering än aldrig.

Ännu mer skolaktiviteter, men denna gång helt frivilligt. Jobba några timmar på en festival, mot mat och öl som betalning. På skolan försöker man locka folk med att man får chansen (måste) bära Yukata och att det är ett ypperligt tillfälle att öva språket. Jag och Tobias läste simpelt, festival, öl, mat.

Det är faktiskt inte första gången jag bär en Yukata, men det är första gången jag gör det offentligt. Då de flesta jag sett är blåa med något mönster valde jag den svart/vita lite utstickande varianten. Yukatan i sig är inget problem, däremot skorna som följer med outfitten. Sandalliknande stenklossar som får varje steg man tar att kännas som en mardröm.

I varje fall, vi var drygt 20 pers från skolan som deltog. Vi fick alla jobba två och två i olika stånd längs gatan. Jag och Tobbe hamnade i ett stånd som erbjöd följande aktivitet: Betala 50 yen, snurra på ett hjul med siffrorna 4-30. Sen får du lika många kex som visaren stannade på. Right..... Sen väljer man smak som vi snälla svenskar sedan penslar på. Vilket tar tid när folk får 30! På menyn fanns i varje fall Choklad, Vanilj eller Sås smak. Sås?? Vet inte de kallade den för Såsu(sausu), och den var så brutalt äcklig att jag lite diskret kastade bort den jag fick smaka.

Så satte det hela igång, och gatan fylldes på folk. Första ungen kommer, spelar, får 12. Vill ha sås som smak. Haha idiot tänker jag.. Alltså vilken svensk unge skulle om han fick välja mellan Choklad, Vanilj och sås välja sås egentligen? Well, "My Shock" Jag tror jag gjorde 1 vanilj uppsättning och 2 choklad på hela kvällen och minst 100 Sås. Skumma ungar.


Då vi hade mer eller mindre okrossbar konkurrens av tjejerna i grannståndet som sålde sockervadd. I en kamp där vi gjorde allt vi kunde så måste jag nog erkänna att vi till slut ändå blev slagna. Men det var ju bara för att deras produkt var bättre...



Tyvärr så ser man det inte så bra på kortet men på cirka 10 min slog vädret över till världens regn. Då menar jag verkligen spöregn. Vi kämpade in i det sista men till sist höll inte ens paraplyerna pall för regnet var vi tvungna att söka skydd någonstans. Alla våra resterande kex förstördes. Kul för mig som dessutom hade vit yukata med bara kallingar under. Wet-Yukata Contest 2009 Winner.

Då regnet inte upphörde stängdes festivalen av, och jag konstaterar att det är första gången vädret sviker. Men det var rätt lugnt, hade riktigt kul, fast det kanske inte direkt framgår av texten.

Nu är det ännu en gång dags för långhelg av okänd anledning i det här landet. Lördag till onsdag. Då mina planer att dra till en, enligt våra västerländska ögon mätt, riktig festival gick åt skogen på grund av ett antal anledningar sitter jag helt utan planerade aktiviteter. Nästa fredag har vi dock avslutningstestet för terminen på skolan viket avgör vilken nivå man hamnar på nästa termin. Så det kanske var lika bra det.

Har faktiskt hållit det jag skrev i något av inläggen längre ner. Pluggismånad, varje dag. Asakusas Starbucks, tredje våningen, fåtöljen eller det stora bordet beroende på vilket som är ledigt. Så jag känner mig relativt lugn inför provet.

Funderar på att kanske skriva en uppdatering om dagen lördag till onsdag när jag ändå fick mer ledig tid än jag tänkt och jag varit mycket lat med bloggandet på senaste. Men det kanske blir mer än vad folk egentligen pallar att läsa, och vill gärna hålla det på en nivå där folk faktiskt läser vad som står.

I fredags var det dags för den andra klassutflykten sedan jag kom hit. Den stora frågan är hur man ska lyckas toppa utflykten till Fuji och Fujikyu. På schemat var i varje fall ett besök på Tokyo Edo Museum.

Om ni undrar vad Edo är så är det tidsperioden 1603-1868. Vi var dessutom tvungna att samtidigt göra ett quiz med massor av frågor. Känns som att man är tillbaka i mellanstadiet. Var nära på att gå och fråga om alla svar i informationsdisken. Fast då det inte är ett alltför stort museum så tog vi oss faktiskt mer eller mindre igenom allt. Fullproppat med gamla, säkert helt ovärderliga historiska objekt.




Så toppade det här Fuji? Inte en chans!
Min ärliga åsikt är tyvärr att museum är skit tråkiga och kommer alltid förbli tråkiga. Detta museum gjorde inget för att förändra den åsikten heller.

Men det ser väl alltid lite bra ut om inte annat att nämna att man varit där.

Masumi-Chan! Träffade i Shanghai 2007-2008 när jag var och hälsade på Arvid.  Dessutom personen som lärde mig staka fram mitt första "Hajimemashite" och "Itadakimasu!!!" på ett fik någonstans i Shanghai. Har inte snackat mycket alls med henne sedan dess, lite på facebook då och då bara. Ändå så blev jag glad när jag fick höra att hon skulle förbi Tokyo några dagar. Så vi bestämde oss för att ses och dra ut och äta i Ikebukoro och se vart kvällen bar av.

Nu visade sig Ikebukoro inte vara den bästa platsen just denna dag att bestämma träff på. Det kändes ovanligt fullt med folk även för att vara Tokyo, fast jag skulle snart förstå varför. Det tog säkert minst 20 minuter att hitta varandra fast vi stod på i stort sett samma ställe. Det tog ytterligare 30 min att ta sig över gatan. Någonting är verkligen på gång här. Mer och mer poliser, avspärrningar, mer folk....

Sen slår det mig, fan är inte det där japans premiärminister som håller tal? Och mycket riktigt, Taro Aso himself. Inte så konstigt att det var uber packat. Det är val dagen efter, får se om han sitter kvar. Försökte lyssna medan vi trängde oss igenom folkmassan men kan ärligt talat säga att jag inte förstod ett enda ord av vad han sa, lite coolt att ha sett honom dock =D

Till slut hittade vi i varje fall ett ställe att sätta oss och käka på. Snackade mest Shanghai. Känns konstigt att det nästan är 2 år sedan jag var i Kina. Känns på något sätt som det var igår. Efter att ha käkat lallade vi runt lite i Ikebukoro.

Slängde iväg ett e-mail till Tobias och kollade vad de planerat för kvällen. Izakaya så klart, något som jag redan kände på mig, så vi åkte iväg till Kinshicho och mötte upp dem. Fick ett eget litet rum med plats för 6 pers. Vilket vi efter lite diskussion valde att kalla ställets VIP rum. Jag var mer inne på att det var städskrubben dit de slängde oss blattar så att vi inte skulle synas. Fast VIP rum klingar lite bättre faktiskt.

Varje bord på stället hade ett timglas. Vad detta timglas nu egentligen är till för är okänt för oss. Det var dock inte direkt svårt att komma fram till att vi kunde använda det till diverse dryckeslekar. Farligt.

Trots detta så blev detta inget stort fylleslag, alla höll sig på en bra nivå.

Efter detta, Karaoke. Tappat en man, men vi rullar på ändå. Sjöng på i två timmar. Karaoke börjar kännas lite gammalt nu, men det är fortfarande rätt kul. Blev lite mer variation på låtarna denna gång dock då det visade sig att Adit och Terrorist-San var höjdare på att sjunga japanska låtar i alla möjliga genrer.

Jag och Tobbe avslutade pampigt med Rikki - Suteki da ne från Final Fantasy 10. Vilket säkerligen rörde alla djup i själen då vi är sådana underbarn när det kommer till att sjunga.

Och så slutar en riktigt lyckad kväll.


Til next time!