The Grand Finale
Så var det dags..
47 närvarande. En frånvarande, som med sitt cirka 30 minuter långa deltagande, kändes saknad.
Hårt. Men så var det.
Förberedelser:
Inköp av skjorta och kavaj.
Klippning samt inskaffandet av ny parfym.
Ett massivt mailande för att i bästa möjliga mån hålla koll på antalet människor som skulle delta.
Sökandet efter ett ställe som kunde ta ett stort antal människor till ett rimligt pris på en lördag. Sökområdet begränsat helt till Shibuya efter att ha strukit Ikebukoro och Roppongi från listan. Med en all you can drink på 3 timmar. Alla 2 timmars ställen ströks direkt.
Låter enkelt? Med superkordinerat samarbete var det en riktig barnlek.
Dessutom laddade jag upp med bra mat samt sömn varje dag efter Fuji. Dagarna sedan hemkomsten från Fuji bara flög förbi och till slut så var vi där. Dagen för det stora avskedet. Som började hemma hos Tobbe där jag bott sedan jag kom hem från Okegawa.
Jag hade utfärdat en klar varning där jag skrev att det var strikt förbjudet att vara försenad idag. 19:30 vid Shibuya, Hachiko mae. Självklart var Tobbe, Yurie och jag 10 minuter sena helt utan anledning.
Men den synen som mötte mig när jag anlände vid Hachiko. Den folkmassan. Alla skrik. I stort sett alla var där. Det kändes så stort. Klasskompisar, Alla från mitt Tawaramachi, Lärare, Vänner, Bekanta, you name it. Alla, hela mitt Japan.
Kände mig som en Shougun som ledde mitt fälttåg mot det avslutande slaget. Över korsningen, förbi Shibuya 109, vänstersväng vid Donqichote, vänster igen upp mot klubbarna. Fram till porten, där jag stod och hälsade alla välkomna. Där alla en efter en droppade in.
Jag bokade för 40, då jag inte vågade boka för för många eftersom man får betala för så många man bokar för. Medan om man överstiger antalet människor så är det enda som händer att man får det lite trängre. Hela stället var dessutom abonnerat för enbart oss.
Glider ner sist av alla. Sätter mig bredvid Tobbe som sitter på min vänstra sida. Högersidan är tom. Spanar ut över rummet. Stället är inrett med känslan av ett stort vardagsrum och ger en hemmafestkänsla. Hela stället är fullt, de får ställa fram provisoriska bord för att sätta de sista gästerna.
Ställer mig upp, och utbringar en invigande skål. Alla verkar på bra humör och min stress lägger sig lite.
Sitter bara kvar i nästan en kvart, sedan ger jag mig ut på ett varv runt hela rummet för att försäkra mig om att jag hinner prata med samtliga gäster. Sen försvinner bara tiden. Några försenade glider in.
Me, Tobbe Yurie Chieko
Bo Ram, Jiwon, Kai, Christoffer, Shiori, Asako
Anna, John, Jag, Kana, Midori, Miran
Fredrik, Bird, Nakashima, Jag, Kobayashi
Kai, Jag, Chieko, Chiekos polare
Sebbe, Suzuko, Yuki, Jag, Momo, Fredrik
Sebbe, Bo ram, Christoffer, Gahee, Nicko
Det är så mycket folk att jag inte vet vem jag ska prata med. Men allt flyter på bra. Och helt plötsligt är sista beställningen där. Jag känner att jag måste säga något. Jag hade faktiskt tänkt igenom det rätt väl innan vad som vore bra och säga framför alla som sista skål men jag tappade bort mig helt. Och det blev mer eller mindre bara ett thank you och en jätte skål.
Diggar ändå den super kaxiga nicken på slutet, som jag inte minns varför eller vem den var till. Så var det hela över. Jag ville till Muse eller Ageha, men det föll på att det skulle vara för svårt att samordna så att tillräckligt många följde med. Så det blev ett säkert kort, det klassiska Camelot. Där vi dessutom hade biljetter så att runt 25 pers kunde komma in för halva priset. Så cirka hälften stack hem, hälften gick vidare. Några droppa in.
Här börjar det bli lite rörigt i min minnesbild, skulle ha svårt att hålla reda på alla även om jag var helt nykter.
Nu är Camelot faktiskt inte världens bästa klubb, men med världens bästa sällskap går det inte fel. Trots att det var mer packat på dansgolven än det var på Izakayan.
Sen är klubb alltid klubb. Det hände inget utöver det supervanliga. Party stormen Atsumi o company dundrar in och man vet att det är dags för Power drinking till slutet. Fast jag inte alls egentligen behöver det. Men vad har man för val egentligen. Det är sjukt kul hur som helst.
Jag, Sebbe, Atsumi, Momo
Och så rullar det på. Länge. Glider jag till övervåningen hittar jag folk jag känner, glider jag ner hittar jag folk jag känner. Efter att ha dansat och druckit till säkert minst fem på morgonen kommer tårarna. Vi har alla ockuperat ett bord på andra våningen. Sitter med armarna på bordet och täcker ansiktet, så de flesta tror att jag bara vilar eller är allmänt trött efter kvällen. Men fan var det var tårar. De som till slut märker något gör massiva ansträngningar att peppa upp mig men det är över.
Säger hej då till alla jag ser och glider ut. Sätter mig på närmaste trappa och låtsas fiffla med mobilen fast jag egentligen inte skriver något. Jag har lust att skriva något, men jag är full, och jag vet att det är onödigt. Skit alltså. Men fan vilken lust jag har att maila iväg något riktigt blodigt här. Min I-pod är till och med urladdad. Efter ett tag dyker Iris och lite mer folk upp. Vi drar till Skiya, käkar skakigt en ostgyudon. Grinar fortfarande, och får svära av mig på svenska om situationen. Vilket till slut leder till att jag sansar mig tillräckligt igen.
Jag fick mitt ståtliga avsked till alla utom en. Stunden i sig gjorde att det blev så otroligt känslosamt. Sprit, separation. Ja ni vet.
För om man ser till helheten, så hade jag ett brutalt massivt avsked. Från fler människor än jag ens kunde tänka mig. Även om jag skämtade om att jag ville ha minst 50 pers på mitt avsked förut så var det kvalitet över kvantitet. Jag är otroligt tacksam till alla som kom, samt till alla jag mött under det här året som hjälpt till att göra Tokyo till den absolut mest minnesvärda stunden i mitt liv. Det har varit så massivt bara, och jag kommer ta med mig så mycket här ifrån. Erfarenheter, sätt att se på saker och ting.
Jag kommer sakna det hela något otroligt samtidigt som jag vet att världens absolut bästa gäng väntar på mig där hemma! Jag ser verkligen fram emot att träffa er igen!!!!
...
........
The End?
47 närvarande. En frånvarande, som med sitt cirka 30 minuter långa deltagande, kändes saknad.
Hårt. Men så var det.
Förberedelser:
Inköp av skjorta och kavaj.
Klippning samt inskaffandet av ny parfym.
Ett massivt mailande för att i bästa möjliga mån hålla koll på antalet människor som skulle delta.
Sökandet efter ett ställe som kunde ta ett stort antal människor till ett rimligt pris på en lördag. Sökområdet begränsat helt till Shibuya efter att ha strukit Ikebukoro och Roppongi från listan. Med en all you can drink på 3 timmar. Alla 2 timmars ställen ströks direkt.
Låter enkelt? Med superkordinerat samarbete var det en riktig barnlek.
Dessutom laddade jag upp med bra mat samt sömn varje dag efter Fuji. Dagarna sedan hemkomsten från Fuji bara flög förbi och till slut så var vi där. Dagen för det stora avskedet. Som började hemma hos Tobbe där jag bott sedan jag kom hem från Okegawa.
Jag hade utfärdat en klar varning där jag skrev att det var strikt förbjudet att vara försenad idag. 19:30 vid Shibuya, Hachiko mae. Självklart var Tobbe, Yurie och jag 10 minuter sena helt utan anledning.
Men den synen som mötte mig när jag anlände vid Hachiko. Den folkmassan. Alla skrik. I stort sett alla var där. Det kändes så stort. Klasskompisar, Alla från mitt Tawaramachi, Lärare, Vänner, Bekanta, you name it. Alla, hela mitt Japan.
Kände mig som en Shougun som ledde mitt fälttåg mot det avslutande slaget. Över korsningen, förbi Shibuya 109, vänstersväng vid Donqichote, vänster igen upp mot klubbarna. Fram till porten, där jag stod och hälsade alla välkomna. Där alla en efter en droppade in.
Jag bokade för 40, då jag inte vågade boka för för många eftersom man får betala för så många man bokar för. Medan om man överstiger antalet människor så är det enda som händer att man får det lite trängre. Hela stället var dessutom abonnerat för enbart oss.
Glider ner sist av alla. Sätter mig bredvid Tobbe som sitter på min vänstra sida. Högersidan är tom. Spanar ut över rummet. Stället är inrett med känslan av ett stort vardagsrum och ger en hemmafestkänsla. Hela stället är fullt, de får ställa fram provisoriska bord för att sätta de sista gästerna.
Ställer mig upp, och utbringar en invigande skål. Alla verkar på bra humör och min stress lägger sig lite.
Sitter bara kvar i nästan en kvart, sedan ger jag mig ut på ett varv runt hela rummet för att försäkra mig om att jag hinner prata med samtliga gäster. Sen försvinner bara tiden. Några försenade glider in.
Me, Tobbe Yurie Chieko
Bo Ram, Jiwon, Kai, Christoffer, Shiori, Asako
Anna, John, Jag, Kana, Midori, Miran
Fredrik, Bird, Nakashima, Jag, Kobayashi
Kai, Jag, Chieko, Chiekos polare
Sebbe, Suzuko, Yuki, Jag, Momo, Fredrik
Sebbe, Bo ram, Christoffer, Gahee, Nicko
Det är så mycket folk att jag inte vet vem jag ska prata med. Men allt flyter på bra. Och helt plötsligt är sista beställningen där. Jag känner att jag måste säga något. Jag hade faktiskt tänkt igenom det rätt väl innan vad som vore bra och säga framför alla som sista skål men jag tappade bort mig helt. Och det blev mer eller mindre bara ett thank you och en jätte skål.
Diggar ändå den super kaxiga nicken på slutet, som jag inte minns varför eller vem den var till. Så var det hela över. Jag ville till Muse eller Ageha, men det föll på att det skulle vara för svårt att samordna så att tillräckligt många följde med. Så det blev ett säkert kort, det klassiska Camelot. Där vi dessutom hade biljetter så att runt 25 pers kunde komma in för halva priset. Så cirka hälften stack hem, hälften gick vidare. Några droppa in.
Här börjar det bli lite rörigt i min minnesbild, skulle ha svårt att hålla reda på alla även om jag var helt nykter.
Nu är Camelot faktiskt inte världens bästa klubb, men med världens bästa sällskap går det inte fel. Trots att det var mer packat på dansgolven än det var på Izakayan.
Sen är klubb alltid klubb. Det hände inget utöver det supervanliga. Party stormen Atsumi o company dundrar in och man vet att det är dags för Power drinking till slutet. Fast jag inte alls egentligen behöver det. Men vad har man för val egentligen. Det är sjukt kul hur som helst.
Jag, Sebbe, Atsumi, Momo
Och så rullar det på. Länge. Glider jag till övervåningen hittar jag folk jag känner, glider jag ner hittar jag folk jag känner. Efter att ha dansat och druckit till säkert minst fem på morgonen kommer tårarna. Vi har alla ockuperat ett bord på andra våningen. Sitter med armarna på bordet och täcker ansiktet, så de flesta tror att jag bara vilar eller är allmänt trött efter kvällen. Men fan var det var tårar. De som till slut märker något gör massiva ansträngningar att peppa upp mig men det är över.
Säger hej då till alla jag ser och glider ut. Sätter mig på närmaste trappa och låtsas fiffla med mobilen fast jag egentligen inte skriver något. Jag har lust att skriva något, men jag är full, och jag vet att det är onödigt. Skit alltså. Men fan vilken lust jag har att maila iväg något riktigt blodigt här. Min I-pod är till och med urladdad. Efter ett tag dyker Iris och lite mer folk upp. Vi drar till Skiya, käkar skakigt en ostgyudon. Grinar fortfarande, och får svära av mig på svenska om situationen. Vilket till slut leder till att jag sansar mig tillräckligt igen.
Jag fick mitt ståtliga avsked till alla utom en. Stunden i sig gjorde att det blev så otroligt känslosamt. Sprit, separation. Ja ni vet.
För om man ser till helheten, så hade jag ett brutalt massivt avsked. Från fler människor än jag ens kunde tänka mig. Även om jag skämtade om att jag ville ha minst 50 pers på mitt avsked förut så var det kvalitet över kvantitet. Jag är otroligt tacksam till alla som kom, samt till alla jag mött under det här året som hjälpt till att göra Tokyo till den absolut mest minnesvärda stunden i mitt liv. Det har varit så massivt bara, och jag kommer ta med mig så mycket här ifrån. Erfarenheter, sätt att se på saker och ting.
Jag kommer sakna det hela något otroligt samtidigt som jag vet att världens absolut bästa gäng väntar på mig där hemma! Jag ser verkligen fram emot att träffa er igen!!!!
...
........
The End?
Kommentarer
Postat av: Markson
First!
Postat av: yen
åååååå. jag blir tårögd av ditt inlägg. aldrig kul med hejdå till folks man tycker om. du verkar ju haft ett så jävla grymt år i japan!!! njut av det sista!
Postat av: Markson
EPIC! :D
Postat av: Anonym
åhh, håller med. Man blir tårögd! man blir så himla sugen på att göra detsamma och dra dit ett år!
Postat av: Micke
:D tack och jag tycker lätt du ska dra dit om du funderat på det.
Trackback
