Det sista avskedet
The End…?
Nu är det faktiskt jag som regisserar det här så självklart tänker jag inte lämna Tokyo utan samtliga avsked och det saknades faktiskt en under i stort sett hela avskedsfesten.
Den absolut sista kvällen; Disney Sea.
Den märkligaste personen under hela året. Lite trist att åka hem. Men i det stora hela en perfekt nivå.
Sista timmarna var hur som helst guld. Om vi inte setts den här sista gången hade det varit så mycket konstigare och på något sätt jobbigare att åka hem. Nu är detta kapitel färdigskrivet.
TokyoTrip är med det här inlägget avslutat. Jag vill tacka alla som läst. Det har varit kul att skriva, även om motivationen och de stadiga uppdateringarna slutade någon gång kring nyår. Känns nästan lite tråkigt att det är över nu då bloggen faktiskt hållt igång i ett år. Men nu bär det av mot nya mål, men någon ny blogg blir det inte.
終了
The End
Onödig Info:
Tokyotrip blev 72 inlägg, 1,38 inlägg/veckan
Tokyotrip blev 262 sidor, 33380 ord, 188126 tecken lång. (Räknat med Word)
Tokyotrip besöktes som mest av 98 individuella besökare på en dag och 3 som lägsta
Tokyotrip fick 174 kommentarer (huvudräkning!)
Ett års resande resulterade i dessa platser besöktes. (Kina var en tidigare resa)
Tokyotrip kommer ligga kvar på nätet tills blogg.se får för sig att radera den.
Tills dess säger jag bara: 昇龍拳！
The Grand Finale
Så var det dags..
47 närvarande. En frånvarande, som med sitt cirka 30 minuter långa deltagande, kändes saknad.
Hårt. Men så var det.
Förberedelser:
Inköp av skjorta och kavaj.
Klippning samt inskaffandet av ny parfym.
Ett massivt mailande för att i bästa möjliga mån hålla koll på antalet människor som skulle delta.
Sökandet efter ett ställe som kunde ta ett stort antal människor till ett rimligt pris på en lördag. Sökområdet begränsat helt till Shibuya efter att ha strukit Ikebukoro och Roppongi från listan. Med en all you can drink på 3 timmar. Alla 2 timmars ställen ströks direkt.
Låter enkelt? Med superkordinerat samarbete var det en riktig barnlek.
Dessutom laddade jag upp med bra mat samt sömn varje dag efter Fuji. Dagarna sedan hemkomsten från Fuji bara flög förbi och till slut så var vi där. Dagen för det stora avskedet. Som började hemma hos Tobbe där jag bott sedan jag kom hem från Okegawa.
Jag hade utfärdat en klar varning där jag skrev att det var strikt förbjudet att vara försenad idag. 19:30 vid Shibuya, Hachiko mae. Självklart var Tobbe, Yurie och jag 10 minuter sena helt utan anledning.
Men den synen som mötte mig när jag anlände vid Hachiko. Den folkmassan. Alla skrik. I stort sett alla var där. Det kändes så stort. Klasskompisar, Alla från mitt Tawaramachi, Lärare, Vänner, Bekanta, you name it. Alla, hela mitt Japan.
Kände mig som en Shougun som ledde mitt fälttåg mot det avslutande slaget. Över korsningen, förbi Shibuya 109, vänstersväng vid Donqichote, vänster igen upp mot klubbarna. Fram till porten, där jag stod och hälsade alla välkomna. Där alla en efter en droppade in.
Jag bokade för 40, då jag inte vågade boka för för många eftersom man får betala för så många man bokar för. Medan om man överstiger antalet människor så är det enda som händer att man får det lite trängre. Hela stället var dessutom abonnerat för enbart oss.
Glider ner sist av alla. Sätter mig bredvid Tobbe som sitter på min vänstra sida. Högersidan är tom. Spanar ut över rummet. Stället är inrett med känslan av ett stort vardagsrum och ger en hemmafestkänsla. Hela stället är fullt, de får ställa fram provisoriska bord för att sätta de sista gästerna.
Ställer mig upp, och utbringar en invigande skål. Alla verkar på bra humör och min stress lägger sig lite.
Sitter bara kvar i nästan en kvart, sedan ger jag mig ut på ett varv runt hela rummet för att försäkra mig om att jag hinner prata med samtliga gäster. Sen försvinner bara tiden. Några försenade glider in.
Me, Tobbe Yurie Chieko
Bo Ram, Jiwon, Kai, Christoffer, Shiori, Asako
Anna, John, Jag, Kana, Midori, Miran
Fredrik, Bird, Nakashima, Jag, Kobayashi
Kai, Jag, Chieko, Chiekos polare
Sebbe, Suzuko, Yuki, Jag, Momo, Fredrik
Sebbe, Bo ram, Christoffer, Gahee, Nicko
Det är så mycket folk att jag inte vet vem jag ska prata med. Men allt flyter på bra. Och helt plötsligt är sista beställningen där. Jag känner att jag måste säga något. Jag hade faktiskt tänkt igenom det rätt väl innan vad som vore bra och säga framför alla som sista skål men jag tappade bort mig helt. Och det blev mer eller mindre bara ett thank you och en jätte skål.
Diggar ändå den super kaxiga nicken på slutet, som jag inte minns varför eller vem den var till. Så var det hela över. Jag ville till Muse eller Ageha, men det föll på att det skulle vara för svårt att samordna så att tillräckligt många följde med. Så det blev ett säkert kort, det klassiska Camelot. Där vi dessutom hade biljetter så att runt 25 pers kunde komma in för halva priset. Så cirka hälften stack hem, hälften gick vidare. Några droppa in.
Här börjar det bli lite rörigt i min minnesbild, skulle ha svårt att hålla reda på alla även om jag var helt nykter.
Nu är Camelot faktiskt inte världens bästa klubb, men med världens bästa sällskap går det inte fel. Trots att det var mer packat på dansgolven än det var på Izakayan.
Sen är klubb alltid klubb. Det hände inget utöver det supervanliga. Party stormen Atsumi o company dundrar in och man vet att det är dags för Power drinking till slutet. Fast jag inte alls egentligen behöver det. Men vad har man för val egentligen. Det är sjukt kul hur som helst.
Jag, Sebbe, Atsumi, Momo
Och så rullar det på. Länge. Glider jag till övervåningen hittar jag folk jag känner, glider jag ner hittar jag folk jag känner. Efter att ha dansat och druckit till säkert minst fem på morgonen kommer tårarna. Vi har alla ockuperat ett bord på andra våningen. Sitter med armarna på bordet och täcker ansiktet, så de flesta tror att jag bara vilar eller är allmänt trött efter kvällen. Men fan var det var tårar. De som till slut märker något gör massiva ansträngningar att peppa upp mig men det är över.
Säger hej då till alla jag ser och glider ut. Sätter mig på närmaste trappa och låtsas fiffla med mobilen fast jag egentligen inte skriver något. Jag har lust att skriva något, men jag är full, och jag vet att det är onödigt. Skit alltså. Men fan vilken lust jag har att maila iväg något riktigt blodigt här. Min I-pod är till och med urladdad. Efter ett tag dyker Iris och lite mer folk upp. Vi drar till Skiya, käkar skakigt en ostgyudon. Grinar fortfarande, och får svära av mig på svenska om situationen. Vilket till slut leder till att jag sansar mig tillräckligt igen.
Jag fick mitt ståtliga avsked till alla utom en. Stunden i sig gjorde att det blev så otroligt känslosamt. Sprit, separation. Ja ni vet.
För om man ser till helheten, så hade jag ett brutalt massivt avsked. Från fler människor än jag ens kunde tänka mig. Även om jag skämtade om att jag ville ha minst 50 pers på mitt avsked förut så var det kvalitet över kvantitet. Jag är otroligt tacksam till alla som kom, samt till alla jag mött under det här året som hjälpt till att göra Tokyo till den absolut mest minnesvärda stunden i mitt liv. Det har varit så massivt bara, och jag kommer ta med mig så mycket här ifrån. Erfarenheter, sätt att se på saker och ting.
Jag kommer sakna det hela något otroligt samtidigt som jag vet att världens absolut bästa gäng väntar på mig där hemma! Jag ser verkligen fram emot att träffa er igen!!!!
...
........
The End?
47 närvarande. En frånvarande, som med sitt cirka 30 minuter långa deltagande, kändes saknad.
Hårt. Men så var det.
Förberedelser:
Inköp av skjorta och kavaj.
Klippning samt inskaffandet av ny parfym.
Ett massivt mailande för att i bästa möjliga mån hålla koll på antalet människor som skulle delta.
Sökandet efter ett ställe som kunde ta ett stort antal människor till ett rimligt pris på en lördag. Sökområdet begränsat helt till Shibuya efter att ha strukit Ikebukoro och Roppongi från listan. Med en all you can drink på 3 timmar. Alla 2 timmars ställen ströks direkt.
Låter enkelt? Med superkordinerat samarbete var det en riktig barnlek.
Dessutom laddade jag upp med bra mat samt sömn varje dag efter Fuji. Dagarna sedan hemkomsten från Fuji bara flög förbi och till slut så var vi där. Dagen för det stora avskedet. Som började hemma hos Tobbe där jag bott sedan jag kom hem från Okegawa.
Jag hade utfärdat en klar varning där jag skrev att det var strikt förbjudet att vara försenad idag. 19:30 vid Shibuya, Hachiko mae. Självklart var Tobbe, Yurie och jag 10 minuter sena helt utan anledning.
Men den synen som mötte mig när jag anlände vid Hachiko. Den folkmassan. Alla skrik. I stort sett alla var där. Det kändes så stort. Klasskompisar, Alla från mitt Tawaramachi, Lärare, Vänner, Bekanta, you name it. Alla, hela mitt Japan.
Kände mig som en Shougun som ledde mitt fälttåg mot det avslutande slaget. Över korsningen, förbi Shibuya 109, vänstersväng vid Donqichote, vänster igen upp mot klubbarna. Fram till porten, där jag stod och hälsade alla välkomna. Där alla en efter en droppade in.
Jag bokade för 40, då jag inte vågade boka för för många eftersom man får betala för så många man bokar för. Medan om man överstiger antalet människor så är det enda som händer att man får det lite trängre. Hela stället var dessutom abonnerat för enbart oss.
Glider ner sist av alla. Sätter mig bredvid Tobbe som sitter på min vänstra sida. Högersidan är tom. Spanar ut över rummet. Stället är inrett med känslan av ett stort vardagsrum och ger en hemmafestkänsla. Hela stället är fullt, de får ställa fram provisoriska bord för att sätta de sista gästerna.
Ställer mig upp, och utbringar en invigande skål. Alla verkar på bra humör och min stress lägger sig lite.
Sitter bara kvar i nästan en kvart, sedan ger jag mig ut på ett varv runt hela rummet för att försäkra mig om att jag hinner prata med samtliga gäster. Sen försvinner bara tiden. Några försenade glider in.
Me, Tobbe Yurie Chieko
Bo Ram, Jiwon, Kai, Christoffer, Shiori, Asako
Anna, John, Jag, Kana, Midori, Miran
Fredrik, Bird, Nakashima, Jag, Kobayashi
Kai, Jag, Chieko, Chiekos polare
Sebbe, Suzuko, Yuki, Jag, Momo, Fredrik
Sebbe, Bo ram, Christoffer, Gahee, Nicko
Det är så mycket folk att jag inte vet vem jag ska prata med. Men allt flyter på bra. Och helt plötsligt är sista beställningen där. Jag känner att jag måste säga något. Jag hade faktiskt tänkt igenom det rätt väl innan vad som vore bra och säga framför alla som sista skål men jag tappade bort mig helt. Och det blev mer eller mindre bara ett thank you och en jätte skål.
Diggar ändå den super kaxiga nicken på slutet, som jag inte minns varför eller vem den var till. Så var det hela över. Jag ville till Muse eller Ageha, men det föll på att det skulle vara för svårt att samordna så att tillräckligt många följde med. Så det blev ett säkert kort, det klassiska Camelot. Där vi dessutom hade biljetter så att runt 25 pers kunde komma in för halva priset. Så cirka hälften stack hem, hälften gick vidare. Några droppa in.
Här börjar det bli lite rörigt i min minnesbild, skulle ha svårt att hålla reda på alla även om jag var helt nykter.
Nu är Camelot faktiskt inte världens bästa klubb, men med världens bästa sällskap går det inte fel. Trots att det var mer packat på dansgolven än det var på Izakayan.
Sen är klubb alltid klubb. Det hände inget utöver det supervanliga. Party stormen Atsumi o company dundrar in och man vet att det är dags för Power drinking till slutet. Fast jag inte alls egentligen behöver det. Men vad har man för val egentligen. Det är sjukt kul hur som helst.
Jag, Sebbe, Atsumi, Momo
Och så rullar det på. Länge. Glider jag till övervåningen hittar jag folk jag känner, glider jag ner hittar jag folk jag känner. Efter att ha dansat och druckit till säkert minst fem på morgonen kommer tårarna. Vi har alla ockuperat ett bord på andra våningen. Sitter med armarna på bordet och täcker ansiktet, så de flesta tror att jag bara vilar eller är allmänt trött efter kvällen. Men fan var det var tårar. De som till slut märker något gör massiva ansträngningar att peppa upp mig men det är över.
Säger hej då till alla jag ser och glider ut. Sätter mig på närmaste trappa och låtsas fiffla med mobilen fast jag egentligen inte skriver något. Jag har lust att skriva något, men jag är full, och jag vet att det är onödigt. Skit alltså. Men fan vilken lust jag har att maila iväg något riktigt blodigt här. Min I-pod är till och med urladdad. Efter ett tag dyker Iris och lite mer folk upp. Vi drar till Skiya, käkar skakigt en ostgyudon. Grinar fortfarande, och får svära av mig på svenska om situationen. Vilket till slut leder till att jag sansar mig tillräckligt igen.
Jag fick mitt ståtliga avsked till alla utom en. Stunden i sig gjorde att det blev så otroligt känslosamt. Sprit, separation. Ja ni vet.
För om man ser till helheten, så hade jag ett brutalt massivt avsked. Från fler människor än jag ens kunde tänka mig. Även om jag skämtade om att jag ville ha minst 50 pers på mitt avsked förut så var det kvalitet över kvantitet. Jag är otroligt tacksam till alla som kom, samt till alla jag mött under det här året som hjälpt till att göra Tokyo till den absolut mest minnesvärda stunden i mitt liv. Det har varit så massivt bara, och jag kommer ta med mig så mycket här ifrån. Erfarenheter, sätt att se på saker och ting.
Jag kommer sakna det hela något otroligt samtidigt som jag vet att världens absolut bästa gäng väntar på mig där hemma! Jag ser verkligen fram emot att träffa er igen!!!!
...
........
The End?
Man VS Mountain
Vad är en värdig avslutning? Hur ser man bäst tillbaka på ett helt år fullt av upplevelser? Hur knyter man ihop säcken. Jag ställde mig dessa frågor redan för över 3 månader sedan.
Varför inte bege sig till toppen av hela Japan, toppen av Mt Fuji. Enbart i sällskap med mina två närmaste vänner jag fått i Japan och utbringa en skål, en skål för hela året. För alla minnen.
Vägen upp i sig till toppen är närmast spirituell. En 7-8 timmar lång promenad där mer eller mindre hela det gångna året spelades upp för mig. Men låt mig först berätta om vägen upp innan jag ger mig in på det.
Vi bestämde oss för att klättra på natten, sova de timmarna som blev över i någon av hyddorna precis innan toppen för att sedan se soluppgången. Precis som jag och Danis gjorde 2006. Jag minns det så hårt för att jag grät den sista biten då det var så jobbigt. 3 steg framåt, 2 steg bakåt på den grusiga vägen upp. Så jag såg fram emot att se om det blivit någon markant skillnad utan ciggaretterna.
Så iväg bar det. Försök inte ens gå upp utan en lampa. Det blir mörkt snabb. Och med snabbt menar jag på ungefär 10 minuter.
Det är inte bara det att det blir mörkt snabbt, det blir kallt snabbt också. Riktigt kallt, i varje fall om man ser till vad vi hade för kläder med oss.
Jag måste säga att det gick oväntat bra att ta sig upp. Med bra med mat i magen, och relativt god sömn kändes det som att vi flög upp för berget. Så fort konversation byts mot tystnad fortsätter jag min lilla nostalgiska mind tripp.
1 timme från toppen tog vi 2 timmar break. Utan att hinna få någon vidare sömn fortsatte vår pilgrimsfärd mot toppen.
Väl uppe, fortfarande mörkt. Man ser städer som lyser upp som små galaxer i horisonten. Vi sätter oss och väntar. Dock, på ett ögonblick blåser ett moln in över toppen precis när solen ska gå upp, vilket leder till att det blir tjockare dimma än man någonsin ser på marken, samt vad som kändes som 10 grader kallare. Dessutom blåser det något otroligt, vilket får det att kännas som att man behöver koncentrera sig och stå helt still för att inte dö.
Den absoluta toppen 3776 meter.
Den här bilden förklarar rätt bra hur kallt det var.
Så vi tvingades att planera om. Det fanns ingen mening med att skåla i den här kylan, blåsten. Efter som vi visste att det mest troliga var att det här molnet bara låg precis kring toppen och resten av berget skulle ha fri utsikt bestämde vi oss för att börja promenera ner igen.
Och visst var det så, bara cirka 200 meter längre ner lättade det hela upp och man får känslan av att man befinner sig i himlen.
The Toast for the past year:
Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Men en skål för hela jävla året. En skål för alla minnen och för två nya vänner. Finns nog ingen bättre plats jag kan tänka mig att göra det på än sittandes ovanför molnen. Det stora avskedet kommer på Lördag dock. Men det blir inte riktigt samma sak när man är cirka 40 personer. Kommer sakna er grabbar! Den här var verkligen för er!
Men varför hällde vi ut hälften? Det var faktiskt inget vi planerat men vi kom in på den här historien på grund av omständigheterna.
http://en.wikipedia.org/wiki/The_Tale_of_the_Bamboo_Cutter
Nej jag tror inte att någon läser det där men det var därför varjefall.
Den här bilden beskriver det hela bäst. En hel resas flashback. Jag blir sentimental vad jag än gör de här dagarna. Och nu på lördag blir det till att ta det stora farvälet.
Det blir 2 inlägg till på bloggen. Bara 2, men jag kan lova er att det inte är vilka inlägg som helst. Det är riktigt tunga inlägg. Bloggen som faktiskt blev förvånansvärt populär när jag uppdaterade den kontinuerligt, bloggen som blev mycket mycket längre än jag trott. Bloggen som höll till slutet!
Och detta är slutet på mitt Fuji inlägg.
JLPT Imorgon!
Har spenderat 4 dagar hos Aki i hans minst sagt militära och språkfascistiska värld. Den stökiga lägenheten där jag bodde de 2 första veckorna i Japan. Belagd ute i Okegawa där det inte finns någonting alls att göra. Inga distraktioner, jag skulle nästan kunna satsa pengar på att medelåldern i den här hålan är 60 plus. Med andra ord en perfekt plats för att koncentrera sig och plöja igenom ett års studier.
Vocabulary: Check
Grammar: Check
Listening Comprehension: Check
Kanji: Check
Reading Comprehension: Check
Everything: Check
Kommer det hålla? Vem vet? Inte vet jag! Men jag har klarat alla gamla tentor jag skrivit. Dock har upplägget ändrats i år. Nya typer av problem har lagts till och angående svårighetsgraden har de kommit med uttalandet: "Mer eller mindre samma nivå som tidigare års level 2, med lite ökning i svårighetsgrad." Detta "lite" är dock en helt odefinierbar faktor för mig så det är lika bra att inte spekulera i det. Resultatet dröjer dessutom 2 månader drygt. Men jag återkommer med en kommentar efter att slaget är över!
Vocabulary: Check
Grammar: Check
Listening Comprehension: Check
Kanji: Check
Reading Comprehension: Check
Everything: Check
Kommer det hålla? Vem vet? Inte vet jag! Men jag har klarat alla gamla tentor jag skrivit. Dock har upplägget ändrats i år. Nya typer av problem har lagts till och angående svårighetsgraden har de kommit med uttalandet: "Mer eller mindre samma nivå som tidigare års level 2, med lite ökning i svårighetsgrad." Detta "lite" är dock en helt odefinierbar faktor för mig så det är lika bra att inte spekulera i det. Resultatet dröjer dessutom 2 månader drygt. Men jag återkommer med en kommentar efter att slaget är över!
