TokyoTrip

Vad är en värdig avslutning? Hur ser man bäst tillbaka på ett helt år fullt av upplevelser? Hur knyter man ihop säcken. Jag ställde mig dessa frågor redan för över 3 månader sedan.

Varför inte bege sig till toppen av hela Japan, toppen av Mt Fuji. Enbart i sällskap med mina två närmaste vänner jag fått i Japan och utbringa en skål, en skål för hela året. För alla minnen.

Vägen upp i sig till toppen är närmast spirituell. En 7-8 timmar lång promenad där mer eller mindre hela det gångna året spelades upp för mig. Men låt mig först berätta om vägen upp innan jag ger mig in på det.

Vi bestämde oss för att klättra på natten, sova de timmarna som blev över i någon av hyddorna precis innan toppen för att sedan se soluppgången.  Precis som jag och Danis gjorde 2006. Jag minns det så hårt för att jag grät den sista biten då det var så jobbigt. 3 steg framåt, 2 steg bakåt på den grusiga vägen upp. Så jag såg fram emot att se om det blivit någon markant skillnad utan ciggaretterna.


Så iväg bar det. Försök inte ens gå upp utan en lampa. Det blir mörkt snabb. Och med snabbt menar jag på ungefär 10 minuter.




Det är inte bara det att det blir mörkt snabbt, det blir kallt snabbt också. Riktigt kallt, i varje fall om man ser till vad vi hade för kläder med oss.

Jag måste säga att det gick oväntat bra att ta sig upp. Med bra med mat i magen, och relativt god sömn kändes det som att vi flög upp för berget. Så fort konversation byts mot tystnad fortsätter jag min lilla nostalgiska mind tripp.

1 timme från toppen tog vi 2 timmar break. Utan att hinna få någon vidare sömn fortsatte vår pilgrimsfärd mot toppen.

Väl uppe, fortfarande mörkt. Man ser städer som lyser upp som små galaxer i horisonten. Vi sätter oss och väntar. Dock, på ett ögonblick blåser ett moln in över toppen precis när solen ska gå upp, vilket leder till att det blir tjockare dimma än man någonsin ser på marken, samt vad som kändes som 10 grader kallare. Dessutom blåser det något otroligt, vilket får det att kännas som att man behöver koncentrera sig och stå helt still för att inte dö.


Den absoluta toppen 3776 meter.


Den här bilden förklarar rätt bra hur kallt det var.

Så vi tvingades att planera om. Det fanns ingen mening med att skåla i den här kylan, blåsten. Efter som vi visste att det mest troliga var att det här molnet bara låg precis kring toppen och resten av berget skulle ha fri utsikt bestämde vi oss för att börja promenera ner igen.


Och visst var det så, bara cirka 200 meter längre ner lättade det hela upp och man får känslan av att man befinner sig i himlen.



The Toast for the past year:




Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Men en skål för hela jävla året. En skål för alla minnen och för två nya vänner. Finns nog ingen bättre plats jag kan tänka mig att göra det på än sittandes ovanför molnen. Det stora avskedet kommer på Lördag dock. Men det blir inte riktigt samma sak när man är cirka 40 personer. Kommer sakna er grabbar! Den här var verkligen för er!


Men varför hällde vi ut hälften? Det var faktiskt inget vi planerat men vi kom in på den här historien på grund av omständigheterna.
http://en.wikipedia.org/wiki/The_Tale_of_the_Bamboo_Cutter
Nej jag tror inte att någon läser det där men det var därför varjefall.


Den här bilden beskriver det hela bäst. En hel resas flashback. Jag blir sentimental vad jag än gör de här dagarna. Och nu på lördag blir det till att ta det stora farvälet.

Det blir 2 inlägg till på bloggen. Bara 2, men jag kan lova er att det inte är vilka inlägg som helst. Det är riktigt tunga inlägg. Bloggen som faktiskt blev förvånansvärt populär när jag uppdaterade den kontinuerligt, bloggen som blev mycket mycket längre än jag trott. Bloggen som höll till slutet!

Och detta är slutet på mitt Fuji inlägg.